Sverige bör ta ställning

Åsikter
annons

I Tunisien tvingades en tyrann bort från makten efter en folklig revolt. Framgången inspirerade människor i flera andra diktaturer i Mellanöstern att ge sig ut på gatorna. Protester pågår i Jordanien, Jemen, Algeriet men framför allt i Egypten.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Oavsett vad protesterna leder till på kort sikt är en sak klar: det händer stora saker i Mellanöstern. Människors rädsla släpper, kontrollapparaterna tappar greppet, diktatorerna sitter löst.

Vägen mot demokrati är lång. Även om de protesterande lyckas med sitt syfte är avsättningen av en förhatlig regim bara det första steget. Det andra, tredje och tionde handlar om byggande av ett politiskt system och en kultur som befäster friheten och förhindrar en auktoritär backlash. Det är betydligt svårare.

Hur som helst ser nu ett antal auktoritära regimer i Mellanöstern vad som kan komma och ställs inför ett val – demokratiska reformer eller folkliga revolter med allt vad det innebär av risker för de styrande.

Men nu handlar det om Egypten – arabvärldens politiska och kulturella centrum. Det som händer där kommer att påverka utvecklingen i regionen. För tillfället står det och väger. Polisen håller numera låg profil. Militärens hållning är oklar. Försvarsmakten har stor närvaro på gatorna men ingriper inte mot demonstranterna.

President Hosni Mubarak har tagit ett halvt steg tillbaka. Han har sparkat sin regering och för första gången under sitt trettioåriga styre utsett en vicepresident och därmed en tilltänkt efterträdare – som inte är hans son Gamal.

Det är dock mest symbolik. Den nye vicepresidenten, säkerhetschefen Omar Suleiman, är Mubaraks närmaste man och givetvis ingen reformist. Presidenten har heller inte gett några löften om att ändra de lagar som utestänger en stor del av oppositionen från presidentvalet i september. Men framför allt: Mubarak sitter kvar, och så länge han gör det består systemet. Hans avgång är inte ett tillräckligt men ett nödvändigt villkor för riktig förändring.

Här har omvärlden en roll. Om Mubaraks vänner i väst drar tillbaka sitt stöd för presidenten stärks motiven för viktiga krafter i Egypten, främst militären, att göra detsamma. Ställda inför utsikten att förlora viktiga allierade, gå miste om bistånd och isoleras internationellt kan generalerna mycket väl uppmana Mubarak att kliva av.

Tyvärr finns inga tecken på sådant agerande från västmakter. Budskapet från USA är mycket försiktiga uppmaningar till reformer tillsammans med uttalanden att man inte väljer sida i den egyptiska konflikten.

Det är en förkastlig hållning, särskilt mot bakgrund av Barack Obamas tidigare klarspråk om arabisk demokrati, men också en som har djupa rötter – USA vill inte lägga alla ägg i samma korg och svika sin främsta bundsförvant i arabvärlden.

Svårare att förstå är mumlandet från Sverige, som inte deltar i något storpolitiskt maktspel i Mellanöstern. Utrikesminister Carl Bildt nöjer sig med att uttrycka oro, hoppas på en demokratisk utveckling och distanserat analysera orsakerna till protesterna – ”demografisk tsunami”.

En verklig demokratisering av Egypten kräver Mubaraks avgång. Det säger demonstranterna i Egypten. Det bör även Sverige göra.

annons

Mest delat denna vecka