Ukrainas sak är vår

Ledare
annons

Den tid då starka europeiska stater fick rita om svagare staters gränser ska vara förbi. Omvärlden måste straffa Ryssland.

En episod från den ryska invasionen av Krim har fångats av en videokamera och snurrar nu på nätet. Ett ryskt specialförband har tagit sig in på en ukrainsk marinbas i Sevastopol, har lastat på vapen och ammunition i en lastbil och avser köra bort det från basen. Utfarten har dock blockerats av en ukrainsk pansarbil.

De tungt beväpnade ryska soldaterna står uppradade bakom sitt befäl som uppmanar den äldre ukrainske, till synes obeväpnade, lätt runde officeraren att flytta på pansarbilen. Ukrainaren vägrar, kryddar det hela med väl placerade svordomar, och lämnar inget utrymme till tvivel om vem som har auktoriteten i meningsutbytet.

Det hela slutar med att de ryska soldaterna lämnar basen till fots med oförrättat ärende. Se klippen här och här (obs: externa länkar)!

Episoden visar sensmoralen i det som nu utspelar sig på Krim. Den ryska armén är militärt överlägsen men har inte tillstymmelse till rätt. De officiella ryska argumenten för invasionen klarar inte en granskning, och de upplöses i intet vid den här typen av möten soldater emellan – ansikte mot ansikte. Frågor direkt till de ryska soldaterna vad de gör utanför sina baser saknar svar som inte kräver att den som uttalar dem måste vända bort blicken.

Den råa styrkan bär inte alltid hela vägen. Och det finns en betydande kraft i sanningen.

Utvecklingen under helgen visar också att Ukraina har stått väl emot den första ryska angreppsvågen. Det handlar nu inte bara om det direkta militära hotet på Krim. Framför allt på lördagen genomfördes en bred attack mot de ukrainska statliga institutionerna i landets östra delar. Pro-ryska demonstranter, varav en del tycks komma från Ryssland, angrep myndighetsbyggnader och tvingade på vissa håll politiker till uttalanden mot centralmakten.

Separatistiska demonstrationer i öst faller väl in i förenklade föreställningar om ett delat Ukraina. Men dessa åsiktsyttringar är inte representativa. I exempelvis Donetsk län saknar pro-ryska partier ledamöter i länsfullmäktige. 83 procent av länets invånare som tog sig till valurnorna i folkomröstningen 1991 röstade för ukrainsk självständighet.

På söndagen genomfördes så manifestationer för ett enat Ukraina och mot rysk aggression även i de östra länen. Donetsk starke man, oligarken Rinat Achmetov, en av huvudfinansiärerna av Regionpartiet, uttalade sig åter bestämt mot en delning av landet.

Den ukrainska ortodoxa kyrkans gren som lyder under Moskvapatriarkatet, och vanligtvis står Kreml nära, talade för ett enat Ukraina och kritiserade Rysslands agerande.

Under tiden utlyste regeringen allmän mobilisering, samtidigt som man bland annat slutförde utnämningen av nya guvernörer och återupptog förberedelserna för att underteckna avtalet med EU.

Samtidigt hölls det anti-krigsdemonstrationer i Moskva och S:t Petersburg. Flera länder kallade hem sina Moskvaambassadörer och tongivande stater som USA, Storbritannien och Frankrike talade om sanktioner mot Ryssland.

Det är den vägen omvärlden måste gå. Det ryska ledarskapet måste få klart för sig att något annat än ett villkorslöst tillbakadragande av trupperna kommer att leda till isolering av Ryssland. Kreml måste få ställas inför utsikten att landet utesluts ur G8, att ryska politiker får inreseförbud till EU och Nordamerika och att deras bankkonton i dessa länder fryses, att ryska företag får svårt att göra affärer med väst.

Världens demokratier måste göra klart att de inte tänker låta Ryssland rycka bort en del av Ukraina eller diktera vilken statsledning landet ska ha. Den tid då sådant tilläts ske i Europa ska vara förbi. Ukrainas sak är vår.

annons

Mest delat denna vecka