Mathias Ståhle, reporter på Eskilstuna-Kuiren och dagens krönikör. Foto:

Alla ville inte göra lumpen förut heller

Krönika
annons

Jag kommer ihåg att det var kallt i Karlstad den 22 februari 1990. Ingen snö såvitt jag minns, men kallt. Jag var 17 år och klev av bussen på kaserngården.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Dagen efteråt väcktes jag på min födelsedag av en malaj som bankade på plåtskåpen med en batong. Några timmar senare satt jag hos mönstringsförrättaren.

— Du vill inte göra lumpen va? frågade han.

— Nej, svarade jag sanningsenligt.

— Då ska du inte göra det heller, sa han.

Var det så enkelt att slippa? undrade jag. Ja, förklarade han.

Berlinmuren hade fallit några månader tidigare. På andra sidan Östersjön demonstrerade Sovjetunionen hur en systemkollaps går till i praktiken och försvaret hade inte längre så stort behov av hela årskullar. Dessutom tyckte han att jag var för omogen, även om han inte sa det. Han hade rätt om det också.

Jag sökte mig in på universitetet istället. Pluggade, drack öl och jublade över värnpliktens gradvisa uppluckring, eftersom jag ansåg att ungdomar borde få välja vad de ville göra med sina liv. Det var inget som angick staten.

Jag brukade kalla mig för socialist på den här tiden, om någon frågade. Idag har jag en annan uppfattning, om såväl värnplikten som socialismen, och håller som bäst på att betala av den där drygt 25 år gamla hedersskulden till försvarsmakten i hemvärnet.

I mitt facebookflöde läser jag samtidigt debattinlägg efter debattinlägg som propagarerar mot värnpliktens återinförande av samma anledning som mitt tonårsjag brukade göra.

Jag ser bara en enda skillnad: Nu kommer kritiken från Moderaternas och Centerpartiets ungdomsförbund.

Men tiderna förändras ju, och vi med dem.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

DebattKrönikamilitär
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka