Säkerhet och kontroll i alla ära. Men utan tillit till våra medmänniskor kommer vi aldrig att känna oss trygga.

Säkerhetstänkande och tillit till mina medmänniskor

Krönika
annons

Säkerhetsmedvetandet är högre än vanligt. Tråkigt nog, vill jag inflika. För även om det alltid är både sunt och klokt att iaktta försiktighet och följa säkerhetsföreskrifter är det inte ingen vidare livskvalitet om man tvingas inskränka sin frihet och gå med sitt mentala alarmsystem påslaget dygnet runt för att man är rädd för att utsättas för våld, terror, egendomsbrott, hot och hat.

Själv är jag noga med att använda hjälm när jag rider och att knäppa bilbältet innan jag kör ut ur garaget. Jag låter bli att överträda hastighetsbegränsningarna och sätter på vinterdäcken så fort det är lagligt på hösten. Jag är alltså inte särskilt risktagande men inte eller räddhågsen. Det innebär att jag låser ytterdörren när jag är hemma, men glatt använder mitt bankkort för att handla i nätbutiker, inte har några problem med mörkrädsla och sällan oroar mig för att bli hackad, bestulen eller nerslagen.

Men efter terrordådet i Stockholm den 7 april i år har beredskapen hoppat upp ett pinnhål. Även om vi som bor i Sverige fortfarande har långt kvar till den vaksamhet som till exempel råder i Frankrike, som ju har drabbats av flera omfattande terrorattacker de senaste åren.

Min lillayster, som bor i Nice, är på besök i Sverige över påsken. Hon berättade om hur chockad hon blev över att hon genom att sticka sitt kreditkort i en automat och betala några tior kunde stuva in sitt bagage i ett skåp på Stockholms central.

— I Frankrike hade jag varit tvungen att lämna väskan till en bemannad effektförvaring som hade skannat den, sa hon över påsklunchen.

Min 16-åriga systerson har vant sig vid att gå runt med sitt pass redo att visa upp det på anmodan från gendarmer och folksamlingar äger inte längre rum på gatorna i Nice utan rigorösa säkerhetskontroller.

Så vill jag inte ha det. Men lite skärpt säkerhet kan ju inte skada. Tänkte jag när mina mobiler och min läsplatta plötsligt började varna för att "någon i närheten av Stockholm i Stockholms län" försökte logga in någonstans med hjälp av min frukt-identitet. "Tillåt/Tillåt inte" krävde apparaterna.

För två veckor sedan hade jag tänkt att mobilen nog syftade på någon aktivitet jag själv hade utfört, trots att jag inte befunnit mig i Stockholms län, utan i Sörmlands, och tryckt på "Tillåt". Men nu tryckte jag i stället på "Tillåt inte". Och fick hela påskhelgen förstörd av diverse meddelanden och uppmaningar om att byta frukt-id. Till slut gav jag upp och bytte, och hamnade i ett inferno av inloggningar och koder som skulle skickas till vissa enheter och knappas in i andra. Efter en massa irriterande korrespondens med maskiner fick jag till slut ordning på alltihop och kontakt med yttervärlden igen.

Då kom ett nytt meddelande om att någon i närheten av Stockholm använde mitt frukt-id. Ett bevis för att mobilernas gps:er inte kan geografi eller att jag är hackad? Jag la ner hackningsteorin och beslöt mig för att känna mig trygg.

Dagen därpå åt jag lunch på ett kafé i centrala Eskilstuna. Och min mobil gled ur fickan och blev kvar i soffan. I mobilfodralet förvarade jag två betalkort och mitt körkort. Mitt pinfärska frukt-id skulle knappast hjälpa mig nu om någon ville shoppa loss med mina kort.

Men när jag gick till baka till kaféet möttes jag genast av två vänliga kvinnor som berättade att de hade hittat min mobil och lämnat den till kassan. Jag blev alldeles varm och upprymd över tilliten till mina medmänniskor inte kommit på skam. För utan den har vi ingen trygghet. Det spelar ingen roll hur många och långa koder jag knappar in eller hur omfattande säkerhetskontroller vi går igenom.

Bäst just nu

Att andra säsongen av tv-serien "Billions" är lika bra som den första. Skådespelarna Paul Giamatti, Maggie Siff, Malin Åkerman och Damian Lewis är magnifika som intrigmakare.

Läs också

( 7 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKultur/Nöje
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka