• Andra aktens maskeradscen måste vara bland det maffigaste ensemblenummer man kan se. All magi som upplevs i salongen är analog, skapad framför våra ögon med hjälp av kulisser, ljussättning, snillrik teatermekanik och kreativa kostymer och masker.
  • Peter Jöback och Emmi Christensson gör fantastiska tolkningar av operafantomen och Christine.
1/

The phantom of the opera – ett färgstarkt spektakel som berör

Recension
annons
Originaluppsättningen av Andrew Lloyd Webbers musikal "The phantom of the opera" fyllde 30 år på onsdagen, samma dag som föreställningen hade premiär på Cirkus i Stockholm.

Man skulle lite krasst kalla showen för ett åldrande franchisekoncept och ha synpunkter på den ganska svulstiga 80-talsmusiken och berättelsens uttjatade och patriarkaliska triangeldrama: den värnlösa kvinnan som måste välja mellan två män, som båda använder henne som en bricka i sin maktkamp och utgår från att hennes existens och begåvning endast står i relation till dem.

Men allt sådant blåser liksom bort. Det finns starka skäl till att "The phantom of the opera" setts av 140 miljoner människor i 34 länder under tre decennier.

Det går nämligen inte att värja sig mot de storslagna scenerierna, den mäktiga musiken och de färgstarka kostymerna. Rätt vad det är har du glömt tid och rum och sugits in i det stiliserade och inkrökta universum som utgör L'opéra Garnier i Paris kring förra sekelskiftet, komplett magnifika ljuskronor, förgyllda änglar och konflikter inom och mellan de olika yrkeskategorierna som arbetar där.

Uppsättningen följer strikt originalkonceptet vilket ger ett ganska litet utrymme för de medverkande att sätta sin prägel på de olika karaktärerna. Utöver sina sångröster är det subtila verktyg som måste användas för att ladda gestalterna med kött och blod.

Ingen har väl missat att det är vår internationelle musikalstjärna Peter Jöback som gör titelrollen när "The phantom of the opera" spelas på Cirkus i Stockholm. Och ja, han infriar de högt ställda förväntningarna. Hans operafantom är sexig, sårbar, oberäknelig och skvatt galen. En genialisk psykopat som manipulerar och mördar, men som också förför med sin musikalitet och snillrikedom. Man fattar precis varför den unga begåvade balettflickan och sångerskan Christine Daaé har svårt att stå emot när The phantom kallar. Och tacka tusan för det. Han erbjuder Christine framgång på scenen och köttslig kärlek.

Anton Zetterholm är också mycket bra i rollen som greven Raoul, operafantomens rival, Christines ungdomskärlek och trygga famn. Anton Zetterholm gör Raoul till en klassisk "boy-next-door". Den schyssta snubben som tvingas se på när tjejerna med öppna ögon väljer killen som kommer att svika och kränka dem (tänk Erlend i "Kristin Lavransdotter", eller Wickham i "Stolthet och fördom").

Emmi Christensson gör rollen som Christine. Och hon är fantastisk. Dessutom uppstår härlig kemi mellan henne och båda motspelarna. Det sprakar när hon och Jöback är på scenen och när deras sångröster flätas samman ryser publiken av vällust. Men gnistan finns också mellan Emmi Christensson och Anton Zetterholm, vilket gör att det livsavgörande dilemma som Christine ställs inför i slutscenen blir starkt och berörande.

The phantom of the opera

Av: Andrew Lloyd Webber (musik), Richard Stilgoe (libretto) och Charles Hart (text)

Svensk text: Lars Sjöberg

Regi: Harold Prince

Medverkande: Peter Jöback, Emmi Christensson, Anton Zetterholm, Rolf Lydahl, Sindre Postholm, Karolina Andersson, Sanna Martin, Tehila Blad med flera

Cirkus, Stockholm

annons

Mest delat denna vecka