Senast spred sig lättnaden genom nyhetstelegrammen då Arktiska Rådet, med USA:s medverkan,i en slutdeklaration från ett möte påmint om klimathotet och hänvisat till det globala Parisavtalet.
Det är utan tvekan bra – ett tecken på att mer sansade personer håller emot och kanske hindrar att Trumpstyret i Vita Huset säger upp USA:s deltagande i klimatavtalet. Utrikesministern Rex Tillerson, hämtad från oljejätten Exxon, har visat sig höra till de näringslivsprofiler som oroas av utsläppen och inte förnekar att de inverkar på jordens temperatur. Hur det går i Washington återstår dock att se. Branschlobbyister hos republikanerna driver på för att upphäva praktisk klimatpolitik från Obamaåren. Nyckfullheten hos presidenten gör att Vita Husprognoser är ännu svårare att göra än väderprognoser.
En fara är att länder skriver på klimatavtal, och ibland antar konkreta mål, men låter det stanna vid ord. Erfarenheten från Kyotoavtalet och åtagandena som då fördelades inom EU är ett varnande exempel. Några länder, som Spanien, ökade sina klimatskadliga utsläpp så att de kom långt högre än det de åtagit sig. Detta får nu inte upprepas. Tid har gått. Marginalerna har krympt. Ska verkligt allvarliga konsekvenser undvikas behöver politiska åtgärder, teknikförändringar och investeringar ske i ökad takt – utan dröjsmål.
Styvnackat förnekande av vetenskapliga resultat är dock fortfarande en faktor, inte bara bland USA:s republikaner. Det har gjorts ett stort nummer av att temperaturhöjningen bromsade in vid sekelskiftet, och det har använts för att påstå att sambandet med koldioxid- och metanutsläpp skulle vara överdrivet, missuppfattat eller påhittat. Realiteten är att både inbromsningen och en nu avläst ökad takt i temperaturökningen hör ihop med naturliga cykler kring Stilla Havet. De åstadkommer globala skillnader mellan årtionden, men ändrar inte den klart farliga långsiktiga trenden mot högre temperaturer.
En del missförstånd och överdrifter i nyhetsrapporteringen om varmluftintrången över Arktis i somras har också blivit ett slagträ för att avfärda klimatfrågan. Det hänvisas då till temperaturmätningar för Arktis som Danska Meteorologiska Institutet (DMI) hjälper den övriga världen med. Det var naturligtvis inte ihållande töväder över Nordpolen. Men vad DMI i verkligheten redovisar är sådant som att takten i minskningen av polarisens årliga minimitäckning är hela 10 till 11 procent per årtionde. De senaste 15 årens nettoavsmältning på Grönland höjde havsytan cirka en centimeter – om detta accelererar blir det stora följder.
Sådana data säger att det är ohållbart att skriva på resolutioner och sedan bara göra bekväma eller politiskt opportuna anpassningar – sortera fler burkar men slå bort alla insikter om flygsemesterns miljöföljder.
Att avvisa alla höjningar av skatter på bilbränsle, liksom flygskatter, oavsett hur de utformas, håller inte. Detsamma gäller att stänga av kärnkraftverk utan att tänka på att de i praktiken till stor del ersätts på elmarknaden av ledig kapacitet hos koleldade kraftverk på kontinenten.
Vi behöver konsumerapå ett sätt som ger klart mindre klimatpåverkan än i dag. Vi bör också fortsätta att göra produktion och fastigheter mer energieffektiva – och där så är möjligt fossilfria. Vi ska dessutom slå vakt om sådana delar av produktionen som har stor positiv klimateffekt, såsom skogsbruket och vatten-, kärn- och vindkraften. Att fabriker i Sverige slås ut till förmån för fabriker som har högre utsläpp – eller drivs på ström från kolkraft – är inte att leva upp till Parisavtalet. Det är att sabotera det.