Klaus Baer

Klaus Baer till minne

Till Minne
annons

Klaus Baer har avlidit i en ålder av 86 år. Närmast sörjande är döttrarna Kristin, Lovisa och Hilda med familjer.

Klaus föddes i Bayreuth, Bayern, äldst av fyra bröder, och upplevde i sin tidiga tonårstid andra världskriget på nära håll.

Klaus utbildade sig till läkare i Erlangen och såg hela livet med varma känslor tillbaka på tiden där. Han påbörjade specialistutbildning till gynekolog i Würzburg, men slumpen gjorde att han en dag åhörde en föreläsning av en besökande anestesiolog från Mayo-kliniken, och ämnet fångade helt Klaus och han bytte bana. Som specialist i anestesiologi tjänstgjorde han sedan vid öron-näsa-hals-kliniken samt neurokirurgiska och barnkirurgiska klinikerna i Würzburg. Vid en vilopaus i personalrummet en dag träffade han där den svenska barnmorskan Lena, som senare blev hans hustru och han följde henne till Sverige. Han lärde sig snabbt svenska och tjänstgjorde en kortare tid i Örebro, därefter som överläkare i Eskilstuna tiden 1973-1987.

Då Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs startade 1987 blev Klaus klinikens ende anestesiolog och han axlade ett ofattbart stort ansvar med tjänstgöring dag som natt och med jourfrihet bara ett veckoslut per månad. Hans enastående noggrannhet inför alla ingrepp gjorde att vi alla, inte minst patienterna, kände total tillit. Vi genomförde faktiskt tung kirurgi ”i en skogsbacke i Strängnäs”. Trots den stora bördan av rutinsjukvården, eller kanske just på grund därav, blev Klaus snarast en föregångare vad gäller modern syn på blodersättning under operation samt post-operativ smärtlindring. Genom den typ av kirurgi som utvecklades vid kliniken uppstod behov av att om möjligt intubera i bukläge, något som i stort ansetts omöjligt. Klaus utvecklade dock denna teknik och var utan tvekan världsunik i denna sin förmåga och beskrev tekniken i flera vetenskapliga publikationer.

Klaus gjorde allt för patienterna och många av oss kan vittna om hur han efter en lång dag kanske åkte hem vid 19-tiden för en bit mat men ändå oftast återkom senare, ibland mitt i natten, för att se till patienterna och ge nattpersonalen sitt stöd. Han månade till fullo om ”sina flickor”, d.v.s. anestesi-sköterskorna och delade alltid med sig av sitt kunnande, lärde dessa att t.o.m. göra den svåra intubationen i bukläge.

Klaus hade sitt hjärta på kliniken och vi saknade honom innerligt då han långt efter ordinarie pensionsålder drog sig tillbaka. För mig personligen, som kirurgiskt ansvarig under hans tid, utvecklades vårt samarbete från enastående kamratskap till nästan brödraskap. Vi saknar en god vän, en enastående människa och beundransvärd läkare, men är tacksamma för tiden tillsammans under klinikens ”gyllene period” – och jag vet att Klaus också var det.

Bo Nyström

Läs mer om dessa ämnen

Landstinget SörmlandTill minne
annons

Mest delat denna vecka