Vem tar vem? Foto: Jonas Ekströmer/TT

Den politiska kartan stämmer inte längre

Ledare

Många frågar vad som händer om de rödgröna partierna fortfarande är större än det borgerliga blocket efter nästa val. Det är att börja i fel ände.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Frågan som behöver ställas – eller framför allt besvaras – är hur Sverige ska kunna få handlingskraftiga regeringar även i framtiden. Något vi inte har haft sedan alliansregeringens första mandatperiod.

För oavsett om de borgerliga eller de rödgröna blir störst i riksdagsvalet 2018 är det inte troligt att någon av dem får egen majoritet. Då står valet mellan att låta det ena blocket regera som Stefan Löfven (S) gör i dag och som Fredrik Reinfeldt (M) gjorde 2010-2014 – alltså med minimalt svängrum och med en snigels styrfart – eller att hitta nya konstellationer.

Och här måste man inse en sak: Sverigedemokraterna är inte centrum i svensk politik, även om det ibland verkar så i den offentliga debatten. SD är ett av åtta riksdagspartier, som förvisso har ritat om spelplanen, men som därmed inte har någon självklar rätt att spela huvudrollen. Det är inte minst viktigt eftersom SD är ett populistiskt och antidemokratiskt parti. Det är oförutsägbart och ställer sig inte bakom den liberala demokratins kärna med fria medier, ett självständigt rättsväsende och yttrandefrihet för alla.

Därför bör fokus ligga på att bilda en bred regering över blockgränsen, alternativt en mindre regering med möjlighet att göra upp till både höger och vänster. Dagens läge, där reformtempot inte kan bli annat än pinsamt lågt, fungerar kanske i en eller två mandatperioder. Därefter ledsnar väljarna på att ingenting går igenom i riksdagen och börjar rösta på partier som utlovar förändring. Sådan stiltje är inte bra för Sverige som bland annat behöver förändra skatterna, reglerna på arbetsmarknaden och villkoren för nyanländas etablering.

Då kvarstår egentligen bara att Socialdemokraterna eller Moderaterna bildar en enpartiregering, att Miljöpartiet byter block eller en mittenkoalition med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Det är inte vad de flesta partier önskar sig – och med tanke på Moderaternas reaktionära vändning på senare tid är det tveksamt om de andra partierna bör släppa fram dem. Men när kartan inte stämmer överens med verkligheten kan man inte stirra sig blind på kartan och bli förvånad när terrängen plötsligt ger vika.

Därför bör både politikerna och medierna inse att den blockpolitik som länge har dominerat svensk politik har passerat sitt "bäst före"-datum. I det nya politiska landskapet håller inte de gamla frågorna, för som man frågar får man svar.

Således är det dags att sluta mala på med mantrat om huruvida någon kan tänka sig att regera eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Den centrala frågan är hur varje parti tänker agera för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik, utan att tumma på viktiga demokratiska principer.

Mest delat denna vecka