Kan greker och italienare ta sig samman?

Gästkrönika

av Åke Wredén

Bör man bli mindre oroad av de nya regeringarna i Aten och Rom?

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Ja, något kanske. En stor del av den välgrundade misstron mot Italien var riktad direkt mot Berlusconi och hans svans av trixiga kumpaner och obskyra klienter ur den halvvärld där reklam-tv, prostitution och sämre näringsliv möts.

De har misskött Italiens politik, passivt låtit samhällsekonomin förfalla och varit väldigt intresserade av egna intressen – som att skydda regeringschefen mot åtal för mutbrott och annat. Att Berlusconi fick gå var nödvändigt men inte tillräckligt.

Men det är inga samlingsregeringar Aten och Rom fått. I Italien är premiärministern Mario Monti av allt att döma en bra karl. Men när partierna strejkar från att dela regeringsansvaret är det en ren tjänstemanna- och teknokratregering som tillträder. Den har blivit lovad någon sorts stöd av de två största partierna, men har ingen egen parlamentarisk förankring.

I Grekland är premiärministern riksbanksman, och liksom Monti nog en kompetent och klok person. Men det borgerliga högerpartiet ND har enbart tagit på sig utrikes- och försvarsministerposterna, där de inte behöver kladda ner sig med skattehöjningar, besparingar och uppröjning bland skattefusk och skråprivilegier.

Partiledaren håller sig utanför regeringen men har sett till att trafikministerportföljen gått till ett högernationalistiskt parti. Den moderata högern söker skydda sin högerflank genom att göra sitt tilltänkta stödparti medansvarigt för besparingarna – som ND själva ogärna vill förknippas med.

Den nye trafikministern har varit lierad med Sverigedemokraternas nyfascistiska förebilder i Le Pens franska Front National. Han är även känd för ett våldsamt upplopp på 80-talet där han gick an med en slägga och försökte ockupera en universitetsinstitution.

Regeringen i övrigt förblir socialdemokratisk. PASOK får släpa den tunga bördan, andra bara väntar på att rycka åt sig makten med missnöjet som vapen. Prognosen förblir dålig.

I Rom kommer Mario Montis väntade saneringsprogram, med engångsskatt på förmögenheter, skärpt fastighetsskatt, en rad besparingar i offentlig verksamhet, privatiseringar och satsningar på investeringar och infrastruktur att mötas av motstånd från höger och vänster – fast i olika delar. Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.

I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.

Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.

Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare.

Åke Wredén är skribent och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.