Lärarna rasade, demonstrerade och strejkade under en lång och intensiv period i försök till motstånd. Med en rätt typisk Göran Persson-attityd avvisade han lärarna genom påståendet att den statliga kopplingen gav dem högre status i förhållande till kommunalanställda.
Med facit var detta en missbedömning av en minister som troligtvis inte frigjort sig från kommunalpolitikerns självhävdelsebehov. Lärarna skulle sättas på plats och tvingas ned från piedestalen. De skulle nu underordna sig den kommunala självbestämmanderätten och kommunalpolitikernas beslut avseende såväl tjänstetillsättningar, lön som status. Och frigöra sig från tron att vara något för mer än andra. En av Perssons drivkrafter var att förändra deras självbild. Att det sedan skulle leda till ett undergrävande av lärarauktoriteten och påverka skolresultaten negativt viftades undan som obstruktion. Lärarna blev alltmer utanför och en klassrumsroll utan naturligt ledarskap och invand yrkesstolthet. I motsats till Finland och länder i Asien skulle all typ av auktoritetstro suddas ut som varande ett hot mot jämställdhet och demokrati.
När jag går igenom vad som förevar kommunaliseringen är det svårt att inte stanna upp kring hur allt polariserades. Persson drev en politisk klasskamp där allt gammalt skulle bort oavsett lämplighet. Han visade upp en attityd som påminde om hur socialdemokraterna i Stockholm ville riva alla gamla hus och ersätta dem med den nya tidens fasader och byggnationer. De gamla husen påminde alltför mycket om Fattigsverige och de rikas förmåga att sko sig. Att några tog förnuftsvägen och motsatte sig rivning av Gamla Stan kan vi vara glada för. Däremot lyckades de riva Klarakvarteren som var så genuint stockholmska. Denna rivningsiver har många likheter med vad som hände svenska skolan 1989. Åtminstone halva rasket skulle bort.
Samma envetenhet som lyckades rädda Gamla Stan och dess kultur skulle nu behöva mobiliseras för att återskapa och utveckla förtroendet för skola och lärare. Folkpartiet har insett detta. Med stärkt och starkt stöd i valet kan skolan återfå status och position.
Skolan orkar ofta inte med kommunerna och kommunerna inte skolan. Alltför många kommuner är inte mogna uppgiften på grund av brister i kompetens och kapacitet. Skolan blir en börda de inte är mogna att bära. Givetvis inte bra för renommé och förtroende. För att våra barn ska känna sig i rätta händer vad gäller kunskaper och framtid krävs en skola med gott rykte och auktoritet. Den styrkan finns sedan urminnes tider i Finland och är en avgörande faktor i attityder till kunskap och lärande. Där lyckas man kombinera demokrati och jämställdhet med ett nedärvt förtroende för skolan som institution.
Stig Carstensen Flen,
pensionerad företagsledningskonsult i nordiskt näringsliv.