Vi lever allt längre och håller oss friska långt upp i åren. Sjukvård och läkemedel hjälper dessutom många till ett drägligt liv trots sviktande hälsa. På hundra år har medellivslängden ökat med ett kvarts sekel. Och även om det finns hack i kurvan, förväntas medellivslängden öka ytterligare för både kvinnor och män. År 2070 beräknas hälften av dödsfallen ske efter 90 års ålder.
Åldrande är ingen sjukdom – men efter en viss tid i livet slutar vi alla att vara unga och släta och blir i stället äldre och erfarna. Meriten att vara ung förlorar man med åren, de andra bär man med sig livet ut. Ändå porträtteras äldre alltför ofta som en homogen grupp hjälpbehövande och svaga människor, tröga och rädda för ny teknik.
Att äldre skulle vara en resurs och inte en börda tycks vara okänt för många. Särskilt tydligt är detta på arbetsmarknaden. För när man söker jobb då faller åldersskuggan allt längre ner i åldrarna. Chanserna att få ett arbete minskar redan i fyrtioårsåldern. Trots att forskning visar att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten bevaras långt upp i åren. Och trots att arbetsmarknaden framöver kommer att lida kronisk brist på arbetskraft.
Enbart inom välfärdssektorn behöver man anställa 410 000 personer fram till år 2031. Samtidigt som Delegationen för senior arbetskraft har beräknat att sysselsättningspotentialen bland 65–74 åringar är dubbelt så stor år 2030. Av ren självbevarelsedrift borde våra politiker övertyga medborgarna om att stanna kvar några år extra i arbetslivet.
Men problemet är att såväl arbetsgivare som politiker tycks sakna strategier för att rekrytera och behålla seniora medarbetare. Både när det gäller att motverka åldersdiskriminering, ta tillvara den seniora kompetensen samt anpassa ledarskap, arbetstider och arbetsorganisation till äldres individuella önskemål.
En tidigare undersökning visar att endast fyra procent av de tillfrågade arbetsgivarna svarade att de hade utarbetade strategier för att rekrytera äldre personer och åtta procent att de hade strategier för att behålla äldre arbetskraft. Bland svenska löntagare vill fyra av tio jobba efter pensionsåldern, i synnerhet om arbetslivet anpassas till äldre personer. Varför skulle det vara omöjligt när det är möjligt för småbarnsföräldrar?
Kunskapen om ålderismens skadeverkningar är sedan länge väl känd. Men uppenbarligen har den inte nått fram till alla eftersom frågan fått ett så begränsat genomslag. Förklaringar och bortförklaringar har varit legio om hur svårt det är att lösa problemet. Och rent omöjligt blir det förstås om man inte inser att attityder och fördomar är djupt rotade och kräver betydande handlingskraft för att undanröjas.
Politiker och arbetsmarknadens parter måste nu ställas till svars för att man ännu år 2025 inte lyckats bättre med att ta hand om de som kan och vill arbeta efter pensionsåldern. Det har vi inte råd med längre, bland annat därför att fler arbetade timmar är nyckeln till fortsatt välfärd.
Det är hög tid att gå från ord till handling och bygga ett uthålligt arbetsliv för alla åldrar. Hela idéen om att gå från 100 till 0 procent deltagande i arbetslivet är feltänkt.
Jöran Rubensson
Tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF, samt expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer.