På 90-talet bildades ett medborgarvärn för finansetik, debatten skulle hållas levande för att få ett stopp på moralupplösningen och återupprätta respekt för etik och ansvarstagande och man kunde få en etikhandbok över garanterat fiffelfria företag.
I tidskriften "Vi" kunde man i februarinumret 1996 läsa om detta initiativ och vidare att krögaren Carl Jan Granqvist i Grythyttan blivit erbjuden en fiffelfri-symbol att sätta på dörren, men han tyckte inte han kunde ta emot den. Han hade haft arbetsmarknadsmyndigheterna på konferens och deltagarna hade krävt att snapsarna skulle skrivas upp på notan som ytterligare en person, vilket Granqvist gått med på. Dock förde han in snapsarna som snapsar i sin egen bokföring och blev nog godkänd.
Arbetsledarna vid arbetsmarknadsverket i Sörmland hade ofta träffar på olika platser, detta trots att det fanns flera lediga konferensrum på länsarbetsnämnden onödigt kostsamma och välplanerade åtminstone vad gäller matsedeln. Faxmeddelanden kunde sändas med förslag om att byta ut förrätten och att ersätta nötkött med råddjur.
Studerar man ett par fakturor från Grythyttan från den tidpunkt som Granqvist avser finner man en som är daterad 950907. På den finns uppgivet två extra lunch och den totala kostnaden för 17 + 2 personer uppgick till 31 749 kronor. Därutöver finns en faktura gällande Aktiv Matlagning och Vinprovning från nästa dag, 950908. Kuvertpriset för detta märkliga inslag om arbetsmarknadspolitik var 587 kronor exklusive moms för 18 personer (inte 17) och uppgick till 13 207:50 kronor. Den totala summan blev 44 956:50 kronor samt kostnader för resor och traktamente.
En tid senare, den 11 och 12 december 1995 besökte 17 personer Hotell Plevnagården i Malmköping där deltagarna bodde i enkelrum. Fakturan slutade på 29 665 kronor varav det utsökta vinet kostade 2 790 kronor.
Samtidigt förhindrades nu tjänstemän att samverka med andra myndigheter på grund av brist på pengar, vilket medförde problem för flera arbetssökande.
Utan hänsyn till grundlagen letades den skyldige som hämtat fakturorna upp och bestraffades omedelbart. Under åren 1985–1995 föll bilan snabbt. Alla tjänster ledigförklarades utan protest från facket och lojalitet prioriterades före förtjänst och skicklighet.
Skattebetalarna skulle häpna om de fick kännedom om andra exempel på den tidens myndighetsutövning.
Det var inte revisorer som uppmärksammade regeringen på missförhållandena, det var en anställd som fick regeringen att lyfta bort chefen för myndigheten i länet.
Uppmärksammade affärer har skadat förtroendet för svenska myndigheter och kanske är det nödvändigt att åter blåsa liv i ett medborgarvärn om nu inte samhällets värn klarar det.
Lennart Juvel