Vid vissa neurologiska funktionshinder kan man som individ fungera bättre med medicin men man har kvar sitt funktionshinder. Man säger att det finns cirka två personer med det här problemet i varje klass.
De första tendenserna till problemen kommer ofta tidigt i förskolan och sen blir det värre när personerna börjar i grundskolan och när man har kommit upp i högstadiet sitter man ofta ute i korridoren eller är ute på byn och då kallas det skolk.
Ofta har man även dyslexi och även fast man har fått den diagnosen så är det många som skolan inte klarar att ge den hjälp som man har rätt till. Många blir deprimerande och söker bekräftelse i mindre bra ungdomsgrupper ute på staden. Och när det är dags att få betyg har de ofta IG i flera ämnen och har inte rätt att söka till något gymnasiumprogram.
Vidare har jag haft kontakt med många som har de här problemen och försökt hjälpa dem så de ska kunna gå i den svenska skolan. Har suttit på möten med personal och rektorer som tycker att eleverna ska lära sig folkvett och få en bättre uppfostran.
Jag har träffat personal som använder ironi och tycker att eleverna är dumma och förstår ingenting. Och man tillåter eleverna att misslyckas hela tiden och på grund av det här blir det en människa som inte tror på sig själv och en del struntar i skolan och hänger med sina kompisar på staden.
Några försöker också dessvärre ta sitt liv. Vi får inte glömma lärarna som vågar se de här eleverna och ger dem en bättre chans till utbildning men det räcker inte. Om man tittar i våra fängelser i dag så har många av dem som sitter där de här funktionshindren och har ofta misslyckats i skolan.
Funktionshindren syns inte och det är jättejobbigt att hitta lösningar som gör att personerna fungerar bättre och man måste ha kunskap för att se hur man kan lära eleverna att ta mot kunskap. Och lärarna behöver handledning för att få hjälp att inte fastna i något som kan var dåligt för eleverna. Man måste också våga lyssna på barnens föräldrar för de har kunskaper om sitt barn, man måste våga lyssna till alla som har kunskap om just det barnet.
Alla i skolan behöver utbildning och våga gå från schemat för att hitta olika lösningar så alla barn och ungdomar får chansen att få en utbildning och tycker det är ok att gå i skolan.
Jan Björklund säger ”att ställa krav i skolan är att bry sig”. Nu undrar jag vilka krav ska vi ställa på skolan för att även de här barnen och ungdomarna kan få en utbildning i Sverige. För vi har inte råd att fortsätta misslyckas med den här gruppen barn och ungdomar, för alla måste kunna få en bra skola och ett bra vuxenliv. Det här problemet finns i hela Sverige.
Gunnar Bjälkebring