Den 10 juni delades Stockholmspriset i kriminologi ut för tjugonde året. I Stockholms stadshus tog Frances Crook (Storbritannien) och Bryan Stevenson (USA) emot priset från H.M. Drottning Silvia. Det som ibland kallas ”kriminologins Nobelpris” instiftades 2005 för att uppmärksamma kriminologisk forskning och dess brottsförebyggande betydelse. Årets pristagare har utifrån sådan forskning lyckats reducera förekomsten av oproportionerliga och grymma straff.
Det sker i en dramatisk tid. Sverige har större utmaningar än någonsin i modern tid med en brottslighet som är extremt våldsam och som har spridit sig till väldigt unga förövare. Dess handlingar och konsekvenser märks även här i Sörmland.
Bryan Stevensons arbete har inriktats både på politik och stöd till individer. Han har bland annat stoppat avrättningar av dödsdömda och livstidsfängslanden av unga lagöverträdare – utan möjlighet till villkorlig frigivning. Det har handlat om att försvara grundläggande rättigheter för unga och marginaliserade grupper i det amerikanska rättssystemet.
Än mer relevant för den svenska debatten är nog Frances Crooks arbete. Genom att tillämpa kriminologisk forskning i praktiken har hon visat hur politiska reformer kan minska behovet av frihetsberövanden av unga och skapa mer rättvisa och humana straffsystem.
Crook betonar vikten av att behandla fångar med värdighet och respekt. Hon menar att fängelsestraff förstärker social och ekonomisk ojämlikhet. Därför förespråkar hon ett mindre, mer etiskt och medkännande fängelsesystem.
En förövare i de lägre tonåren begår normalt sett inte brott i ett vakuum. De gör det för att de har blivit tillsagda att göra det, för att vuxna kontrollerar dem, eller av andra anledningar. Det är då problemet som enligt Crook måste åtgärdas. Därför behövs individuella lösningar anpassade efter den enskilda unga brottslingen.
Att sätta dem i fängelse löser nödvändigtvis inte problemet enligt Crook, även om samhället alltid måste reagera när ett grovt våldsbrott begås. Men fängelset är en kostsam lösning, från vilken de flesta enligt henne kommer ut i minst lika dåligt skick som när de kom dit. Risken är överhängande att de begår ett nytt brott och skapar ett nytt offer. Denna brist i samhället måste hanteras, menar hon.
Även detta är praktiska erfarenheter av intresse för Sörmland, med anstalterna Hällby och Mariefred. Hur ska kriminalvården utformas med de utmaningar det svenska samhället nu står inför? Och hur ska vi förhålla oss till det i lokalsamhället och som en nationell helhet?
Den forskning som Stockholmspriset nu för tjugonde året har belönat, har oftast gått på djupet på detta sätt. Pristagarnas arbeten har framför allt gett stöd för preventiva metoder, särskilt tidiga sådana. De har motbevisat det nu ofta hörda påståendet att skärpta straff är samhällets enda möjliga svar på brottsligheten.
Debatten om hur brottsligheten ska stävjas kan inte föras bara i rikspolitiken. När problemen påverkar folks vardag också här i Sörmland är det en fråga som måste debatteras även lokalt. Visst kan forskning ibland kännas teoretisk, men i grunden bygger den alltid på verkliga förhållanden och fakta. På så sätt är den just sådan praktisk kunskap som behövs för att stävja brottsligheten här och nu. När hundratals kriminologer varje år samlas i Sverige för att delta i prisfirandet, stärks alltså en kunskapsbank som kan användas även i Sörmland.
Anne Ramberg
Ordförande, Stiftelsen för Stockholmspriset i Kriminologi
Jerzy Sarnecki
Juryordförande