De personalneddragningar som tidigare beslutats inom Region Sörmland för att få ekonomin i balans börjar nu drabba enskilda medarbetare. Att detta har stora konsekvenser för de anställda som berörs av uppsägningar eller omplaceringar är uppenbart.
Jag har lyssnat till många oroliga röster och sett tårar torkas när livssituationer plötsligt vänds upp och ned. Mina kollegor är inte pjäser i ett schackspel – de är människor med liv utanför arbetet, ofta med bolån att betala och familjer att försörja.
Men det som beslutsfattarna kanske inte inser är hur dessa nedskärningar påverkar arbetsplatserna och i förlängningen de brukare vi finns till för.
Hjälpmedelscentralen är en viktig del av vardagen för många Sörmlands invånare och spelar en central roll ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Hjälpmedel ersätter ofta dyrare samhällsinsatser och avlastar sjukvården. Navet på hjälpmedelscentralen är dess kundtjänst, som nu kommer att förlora två medarbetare med många års erfarenhet. De ersätts av två andra medarbetare från andra verksamheter inom Region Sörmland, vars tjänster dras in, enligt turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (las).
I Eskilstuna arbetar i dag endast två personer i kundtjänst, vilket innebär att båda byts ut samtidigt. Vilka förutsättningar ger detta de nya kollegorna för att snabbt komma in i sina arbetsuppgifter? Hur påverkar detta brukarna under en period av omställning? Dessa frågor verkar inte ha utretts ordentligt av de som fattat besluten.
Samtidigt som vi ser hur våra medlemmar förlorar sina jobb nås vi av nyheten att en verksamhetschef inom Region Sörmland, som varit häktad misstänkt för ett grovt brott och senare dömts skyldig i tingsrätten, får lön under hela processen och till slut köps ut för en summa motsvarande flera årslöner för de tjänster som nu dras in. Denna resursfördelning väcker frågor om vilka prioriteringar som egentligen gäller.
Vi som arbetar i Region Sörmland är inte brickor i ett spel – vi är de som får verksamheten att fungera. Färre anställda betyder inte bara att våra kollegor drabbas, utan också att kvaliteten på vård och service försämras. Beslutsfattarna måste ta ansvar för konsekvenserna av sina val och se till att personalens kompetens och brukarnas behov prioriteras. För i slutändan är det inte schackpjäser som flyttas runt – det är människor som får betala priset.
André Strömgren
Fackligt ombud för Vision på HMC