Spel är en viktig del av svensk kultur. Vissa av oss ger bort skraplotter i födelsedagspresent, spelar Bingo under uppesittarkvällen och låter spel delfinansiera våra ideella föreningar (spontant tänker jag bilbingo eller kombilotteriet och socialdemokratin). Vissa av oss kan ibland sätta oss och spela onlinepoker eller Blackjack hos en aktör som har statlig licens eller grodjakten på en statlig värdeautomat.
Vissa av oss har med rätta invändningar mot spelindustrin och tar avstånd från den.
Staten driver Svenska Spel, dess dotterbolag Casino Cosmopol (CC) och kontrollerar Aktiebolaget Trav och Galopp (mest känt som ATG). Svenska Spel tappar marknadsandelar till andra aktörer med svensk licens, CC har tidigare stängt ner kasinot i Sundsvall, och kommer nu att stänga ned kasinot i Göteborg och Malmö. Det enda lagliga platsen att spela kortspel i turneringsform, vilket är den mest populära formen av poker, är därmed kasinot i huvudstaden.
Spellagen har många problem. Den kanske mest uppenbara: det är galet att alla svenskar tvingas deläga spelbolag (som dessutom går med förlust), hur mycket man än ogillar industrin. Det finns inget monopol på onlinekasinon, utan vi låter privata aktörer som klarar statens höga licenskrav bedriva onlineverksamhet.
Samtidigt är Svenska spel och ATG enormt invasiva. Förskönande reklamkampanjer om hur tufft det är att vara miljonär eller hur socialt det kan vara att spela stryktipset och butiksexponering i varenda förbutik med aggressiv skyltning av vinster som skulle få varenda privat aktör att hamna hos konsumentverket.
Vidare, så får man bara spela vissa typer av spel om man har en geografisk närhet till något av de statliga kasinona.
I stället för att under uppsyn av tränad personal på en fysisk plats där det blir uppenbart om du spelar för ofta, måste vi som bor utanför Stockholm i bästa fall stilla vårt spelsug på ett onlinekasino eller i värsta fall på en svartklubb.
Detta förbryllar oss. Det är viktigt att spelande i Sverige sker under kontrollerade former. Med en lagstiftning som omöjliggör ideell föreningspoker och faktumet att det är olagligt att driva småskaliga kortrum, riskerar fler att hamna långt bort från socialt ansvarstagande aktörer.
Svensk lagstiftning lyckas inte heller identifiera de variationer i risker som de olika spelformerna medför. “Slots” – social ingenjörskonst designad för att få dig att spela mer än vad du vill har exempelvis inte samma risk som en freezeout-turnering i poker där en inköpssumma ofta innebär flera timmars spel.
Sports betting, som riskerar att bli en vana så fort man konsumerar idrott, har en annan problematik än rouletten på krogen. Trots detta skiljer inte lagstiftningen mellan olika spelformer. Detta för med sig att man inte kan utesluta sig själv från bara en typ av spelande, utan man måste välja mellan att sluta spela totalt eller ha fortsatt tillgång till allt spelande, inklusive sin mest problematiska spelform.
Spelande kräver en stat som både baserar sin lagstiftning på att befolkningen är mogna nog att kunna bestämma över sitt eget liv, men samtidigt finns där som stöd för dem som faller i det fördärv som spelmissbruk är.
I dag har vi en spellagstiftning som tvingar medborgare att deläga spelbolag, omöjliggör lagligt pokerspelande i Eskilstuna, och medför att många missbrukare riskerar att missas av de sociala insatserna.