Låt oss för enkelheten jämföra med diskrummet på en restaurang. Varje dag ska ett visst antal tallrikar diskas. Ibland kan naturligtvis tallrikarna travas på hög. Men vad tjänar det till om diskaren envisas med att låta disken först stå i tre timmar?
I ett europeiskt perspektiv så ter sig svenska vårdköer som ett underligt fenomen. När en kollega gjorde studiebesök i Tyskland för en tid sedan trodde han först att tolken hade problem att översätta frågan när han ville veta hur de hanterade vårdköerna i Berlin. Efter en stunds förvirring stod det klart att den tyske läkaren inte kände till begreppet eftersom de inte har några vårdköer.
Om någon är sjuk borde vården ges omgående. Det är den mest effektiva inställningen för patienten, för vården och för samhället. Fördelarna för patienten är uppenbara. Men det innebär också fördelar för sjukvården om behandlingen ges utan väntan, och för samhället då tiden för sjukskrivning kortas och patienten kan tidigt återgå till arbete.
I dag administreras vårdköerna som ett slags ekonomisk buffert. När vårdkliniken har ont om pengar ställs patienter i kö. Det blir ett sätt att slippa prioritera och anpassa sig till efterfrågan av vård. Det har också blivit ett sätt att förhandla om mer resurser. Långa köer används som argument för att få mer pengar. Omvänt straffas de kliniker som har korta köer med att de får mindre pengar nästa år.
Låt oss anta att en klinik ska behandla 3 000 patienter under ett år. Då måste man ställa sig frågan varför man tvingar patienterna att vänta ett antal veckor innan man påbörjar en behandling. Om det vore så att kliniken får färre patienter skulle det förstås kunna bli billigare för kliniken. Men om ändå alla 3 000 patienter ska få sin vård – fast efter tre månader – har man inte vunnit något. Snarare förlorat.
Det stora problemet i dag är inte nödvändigtvis beteende på varje enskild klinik, utan att sjukvården är organiserad som många små självständiga enheter där mycket energi läggs på att remittera patienter till någon annan del av vården. I många fall klarar man därför vårdgarantins tidskrav, men patienten har ändå inte fått den vård den behöver.
Ett viktigt hinder handlar om att vården måste få tillåtelse att schemalägga all personal på de tider då patienterna efterfrågar vård. På sina håll läggs personalens scheman bara några veckor framåt i taget. Det kan aldrig fungera i en verksamhet som har en så viktigt samhällsfunktion.
Landstinget måste ställa krav på samarbete mellan de olika enheterna. Det kan inte längre få lov att löna sig att mota bort patienter i dörren. Vi vill både ha en morot och en piska i form av ett lokalt stimulansbidrag, i likhet med den statliga kömiljarden.
Moderaterna vill skärpa vårdgarantierna, det vill säga sänka den längsta tillåtna väntetiden för olika moment inom vården. Våra kritiker säger att det inte går. Men om Sverige har lägst tillgänglighet i Europa – och Sörmland ligger i botten – då måste det vara möjligt.
Trots att många tvingas vänta längre än 90 dagar är det ändå en majoritet som får sitt första besök och behandling inom 30 dagar. Om resten av Europa klarar det på betydligt kortare tid är det ingen omöjlighet i Sörmland. Vi vill därför korta den längsta tillåtna väntetiden till 30 dagar. Längre än så ska man aldrig behöva vänta på vården.
Magnus Leivik (M)
Gruppledare