I svensk rätt ska alltid det som är bäst för barnet komma i främsta rummet när ett ställningstagande avseende vårdnaden om ett barn ska göras och då ställs de avgörande frågorna nämligen vad menas egentligen med rekvisitet barnets bästa?
På vilka grunder gör domstolarna sina ställningstaganden, alltså vilket utredningsmaterial ligger till grund för ett avgörande och inte minst vilken roll har barnet i processen samt i vilken mån tar domstolen hänsyn till barnets vilja?
Det finns ett antal olika doktriner som berör barnets bästa.
I FN:s Barnkonvention uttalas i artikel 3 att barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla frågor som berör barn. Barnkonvention om barnets rättigheter certifierades av Sverige 2 september 1990.
Under artikel 7.1 i FN:s Barnkonvention fastslås bland annat att barnet har rätt att bli omvårdnad av sina föräldrar samt under artikel 9:s stadgar, framkommer att konventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då det är nödvändigt för barnets bästa. Frågan är om de svenska domstolarna tar någon hänsyn till denna undertecknade konvention.
Ett annat problem tycks vara att det i utredningsväsenden mestadels arbetar kvinnor, varför risken torde vara en partiskhet till förmån för kvinnorna. Problemet har inte diskuterats i någon nämnvärd omfattning vilket är förvånande.
Här tycks man ha bortsett från det faktum att det fortfarande existerar stor jämställdhetsproblematik i samhället.
Att män och kvinnor rent sociologiskt intar olika ställningstaganden till samma problematik är knappast någon nyhet, inte heller att vi skiljer oss avsevärt åt vad det gäller perception. Det borde därför vara ett rimligt antagande att vårdnadsutredningen inte kan genomföras på ett opartiskt sätt om inte båda könen deltar i en sådan.
”Frågan om vad som är bäst för barnet grundar sig alltid på en bedömning utförd av tillsatta utredare. I vårdnadstvister har barnets föräldrar, som borde ligga närmast till olika uppfattningar om vad som är barnets bästa. Uppfattningarna kan också variera mellan domstol och socialförvaltning och till och med mellan olika domstolar”( Britt-Lousie Marteleus-Agrell, Sveriges Advokatsamfund, 1997/98: LU12).
I de tvister som utreds tar man inte heller hänsyn till barnets familjesociala perspektiv. Här måste man som part hjälpa domstolen med att påtala att i barnets direkta närmiljö finns far- respektive morföräldrar.
Rättigheten innefattar inte enbart rätten till sina föräldrar, utan även – trots en parts ovilja – rätten att få träffa sina far- och morföräldrar om det inte finns giltigt skäl för att det inte får ske.
Paul Berglund
PappaBarn.se