En av vår tids mest diaboliska faror är antagandet att det som roar eller passar mig måste med nödvändighet också roa och passa andra. Vilket är en relik från den förhistoriska tid då människans medvetande inte uppfattade skillnaden mellan jag och du och då alla tänkte, kände och handlade på samma sätt. Men om något hände som visade att någon avvek från detta mönster, uppstod en omedelbar störning. Ingenting skapar en så stor panik hos ett primitivt folk som något utanför det vanliga. Det blir genast misstänkt som något farligt eller fientligt.
Denna primitiva reaktion har överlevt även i oss. Hur snara är vi inte att känna oss stötta eller sårade då någon inte delar vår övertygelse? Vi blir förolämpade när någon tycker att vår uppfattning om skönhet är avskyvärd. Vi förföljer fortfarande alla som tänker annorlunda än vi själva, vi försöker fortfarande tvinga på andra våra idéer och vi är livrädda att stå ensamma med vår tro.
Den här inledningen är hämtad eller inspirerad av ett avsnitt i ”Civilization in Transition”, Collected Works av C.G.Jung.
Mycket har ju skrivits kring gruppsykologi under många år och dess användbarhet i arbetet med andra. I vårt land sitter många människor samlade i styrelser, nämnder, direktioner, utskott med mera och fattar beslut som ofta har stor betydelse för tusentals eller miljontals andra människor. Den stora, oundvikliga frågan är då: ”Hur effektiv och tillförlitlig är den process som föregår alla dessa beslut?”
Bortsett från det faktum att maktfördelningen ofta är ojämnt fördelad i många grupper, så torde det stå utom allt tvivel att de flesta besluten fattats av ett litet fåtal individer, som inte har penetrerat varje fråga i en öppen debatt med alla inblandade intressenter eller medlemmar.
En ofrånkomlig förklaring till detta är naturligtvis att tidsfaktorn inte medger den genomlysning av varje ärende eller fråga, som debatter enligt demokratins grundprincip kräver. Vilket också innebär att flertalet av alla gruppmedlemmar står utanför allt inflytande och är därigenom inte på något enda vis inblandade i besluten.
”Konsensus” är ledordet sedan många år i vårt land. Det bygger just på strävan att alla i gruppen blir överens. Men eftersom vi svenskar är livrädda för konflikt (som våra förfäder) innebär konsensus att alla gruppmedlemmar håller med chefen eller ledaren. Själva ”debatten” inskränker sig då till en presentation av både problem, lösning och beslut på en enda gång.
Detta beteende speglas också väl i vårt umgängesliv. En lyckad fest är där alla tyckt likadant och förstärkt varandras åsikter. ”Gossen Ruda” blir aldrig bjuden igen.
Så när allt kommer omkring, så har vi nog inte kommit så långt från våra släktingar från mänsklighetens ursprung, när det gäller individualitet.
En inte alltför vågad gissning är att det inte sitter särskilt många kreativa, självständiga personer i det politiska livet. Inte heller i näringslivet hittar vi nog särskilt många.
Slumpen har en mycket större betydelse än vi tror. Eller vill tro.