Alla som någon gång kört bil i Tyskland vet vad det betyder. Kö! Varning för kö!
Jag åkte nyligen fram och tillbaka till Paris med bil tillsammans med några goda vänner. Och trafikmiljön på tyska autobahn ställer onekligen höga krav på förarna. Minsta slarv i uppmärksamhet kan få katastrofala följder. Olyckor och vägarbeten gjorde vår framfart minst sagt ryckig. Det blev väldigt många långa timmar i frustrerande snigelfart i stället för att flyga fram i fri fart som vi i vår naiva föreställningsvärld hade hoppats kunna göra. Tyskarna verkar dock luttrade, vana vid att det helt enkelt är för mycket trafik för att det ska fungera. Än värre var det förstås i Paris med alla igenkorkade gator. Där kan man verkligen prata om trafikinfarkt.
Köer verkar helt enkelt vara en ofrånkomlig del av den urbana vardagen. Ska man slippa eländet måste man antingen åka två-hjuligt eller använda sig av spårbundna fordon under mark.
Väl hemma efter utlandsäventyret är det lätt att småskratta åt den rätt högljudda opinion som klagar på den ”ohållbara” trafiksituationen i Eskilstuna. Visst har vi vår beskärda del av stillastående bilköer men i bland behövs det perspektiv. Våra köer inträffar i princip enbart vid rusningstid och det tar högst fem-tio minuter innan det släpper. Dessutom är det ju kav lugnt i stan så fort alla ungar har lov från skolan. Kan det vara så enkelt att köerna skulle försvinna om alla curlande föräldrar slutade skjutsa sina barn fram och tillbaka till skolan? Det är nog dags att sätta ungarna på bussen eller låta dem cykla – det skulle alla vinna på i längden.