Miljöforskarnas prognoser samt dagshändelserna skapar framtidsoro. Med nya rapporter kryper hoten närmare. Trots miljökonferensers seriösa beslut går det utför. Jorden slits ut medan världens stora ekonomier undflyr ansvar. Förutom växande klimatångest har vi krigs- och terrorhot och en sårbar världsekonomi.
Västerlandets tärande livsstil är utbredd. Egennytta råder, ansvar försummas. När marknaden styr låter vi oss luras till svek. För pengar och prestige sviks barn, gamla, svaga, fattiga, hemlösa, flyktingar och tiggare, och vi sviker världen genom att leva som om vi hade fyra jordklot.
Stress och framtidsångest kommer av egoismen som dirigerar i stort och smått. Detta grundproblem rår inga politiska, religiösa eller andra filosofiska system på. Egoisten bor i oss alla och har välkända drag: självgod, avundsjuk, högfärdig, lättlurad, girig, snål, kortsynt, maktlysten – och därför även misstänksam, rädd och lögnaktig. Bundna av en så låg natur tycks framtiden hopplös. Därför lyfts en urgammal idé allt oftare fram: Ge en räddande världsregering makten över länder, ekonomier, vapen och konsumtion!
Varje maktstruktur har en mer eller mindre korrupt ”chef” – president, påve, diktator. Vi kan komma att lita på en högintelligent och karismatisk ledare vars ideologi och problemlösningar påbjuds, en världshärskare med makt att lagstadga för allas väl. Men är detta verkligen gott? Den skenhelige Hitler lurade miljontals modlösa med sina stolta framtidslöften, och pekade taktiskt ut ett samlande hatobjekt; judarna.
Människans historia hade blivit kort om egoism, våld och svek fått härja fritt. Men den starkaste kraften stod i vägen. Kärleken är en föga känd makt med ovanliga strategier: ödmjukhet, trohet, sårbarhet, tålamod och empati – därtill en fri och stark vilja till läkande försoning. Det är inte ödet, förnuftet, vetenskapen eller ens pengarna som får världen att snurra. Det är kärleken.
Detta är inte romantiskt flum. Alla som vill lita på kärleken har rätt till ett välgrundat och realistiskt framtidshopp, trots alla nödvändiga katastrofer och personliga lidanden. Kärleken, livets grund och enda fruktbara mening, vinner till sist. Något annat är inte möjligt.
Christer Hedlund