Ett presidentval i USA, en folkomröstning i Storbritannien och ett franskt presidentval. Alla dessa händelser har visat att klyftan mellan de styrande och deras uppdragsgivare är betydande. Det har senare bekräftats i ett brittiskt parlamentsval och i dagarna vid dess motsvarighet i Frankrike.
När jag tar del av dessa företeelser kan jag spegla dem i tidigare omvälvningar som skett i samma områden, och då jag under våren slutfört min betraktelse över Louis XVIs regering och förflyttats till l700-talets slut ser jag ett över tid oförändrat mönster. Ett fåtal har makten i sina händer och vill inte gärna ändra på förhållandet. Efter kungar, högadel och prästerskap har följt presidenter, premiärministrar, deras rådgivare/lobbyister och en alltmer svåröverskådlig företagarelit. De har alla haft ett problematiskt förhållande till de folkvaldas församlingar.
I franska Le Monde har i dessa valtider getts stort utrymme åt frågor kring demokratin. Det konstateras att de valda kommit att utgöra en alltmer homogen krets i vilken utomstående har allt svårare att ta sig in. Uppdragen är eftertraktade då de är välbetalda och förknippade med andra fördelar och också ger kändisstatus. Allt detta befäster karaktären av att uppdragen är ett yrke bland andra. Gränsen mellan dem som är inne och dem som står utanför har blivit allt tydligare. Reaktionerna från väljarna vid de i artikeln inledningsvis nämnda valen är entydiga. Allt flera efterlyser en annan ordning i de här avseendena.
I den franska tidningen varnas för att yrkespolitikerna hotar demokratin. Inte endast för att de lägger beslag på uppdragen i församlingarna utan även för att på sikt indirekt decouragera medborgarna från att intressera sig för de viktiga samhällsfrågorna. De ser sig inte kunna få inflytande. I fransk politik har detta tagits på allvar av den nyvalde presidenten och hans rörelse, La République en marche, som eftersträvat bland annat att bryta den ensidiga rekryteringen av folkvalda genom att nominera en tredjedel av sina kandidater till nationalförsamlingen bland personer som saknar direkt erfarenhet av politiska uppdrag. Presidenten har uttalat sig för att en folkvald skall kunna fullgöra högst tre mandatperioder och för att underlätta återgång till tidigare yrke finns bindande regler i kommuner av en viss storlek. Den nya franska rörelsen inriktar sig också på att klarare definiera mål som skall uppnås och att eftersträva ett mer långsiktigt tänkande.
Nya vindar förefaller blåsa friskt i Frankrike. Kanske kan det vara värt att från svenskt håll närmare se på det som sker.
Torsten Westlund