Den 7:e november sändes tv-programmet "Uppdrag Granskning". I början av programmet sa reportern att redaktionen genom åren fått och får så mycket brev och mejl om den psykiska ohälsan att de beslutat att inte ta upp ämnet, eftersom att då skulle de inte kunna jobba med andra saker. Underförstått att det är ett heltidsjobb och att deras resurser på redaktionen inte skulle klara av det. Men nu gjorde de ett undantag för en tjej, Sanne, som reportern följt ett par år. Och det väckte mycket reaktioner i alla politiska läger.
Sanne berättade att hon ständigt blev våldtagen, att det ofta var en del av hennes vardag för att få en sängplats över natten. Och det vet alla som har kontakt med hemlösa kvinnor att det är vanligare att de blir våldtagna än inte!
Antalet hemlösa i Sverige uppskattades nyligen till 33 000. Hur många av de som kvinnor som är i samma situation som Sanne, det vet ingen. Men säg att de är en fjärdedel, alltså runt 7 000–8 000. Det är horribelt i ett modernt demokratiskt samhälle, som ju haft världens mesta och bästa feministiska regering.
Nu ställer jag frågan rakt ut: Var finns metoo-rörelsen för dessa kvinnor? Jag har inte sett eller hört talas om några upprop eller demonstrationer eller andra solidaritetsyttringar för dessa utslagna kvinnor som regelbundet våldtas.
Det är på plats och bra att kvinnorna säger ifrån. Men var har den klassöverskridande solidariteten tagit vägen? Och om man jämför det utrymmet metoo-rörelsen fått i förhållande till Sanne och hennes olyckssystrar, ja är det uppenbart att medborgarrätt heter pengar. För att travestera Heidenstam.
Ett konkret förslag är att metoo-rörelsen startar en insamling med pengar till advokathjälp och medborgarvittnen åt dessa kvinnor. För här handlar det inte bara om tafsande eller verbala sexuella trakasserier. Det handlar om VÅLDTÄKTER!
Peter Danngren, Eskilstuna