Den psykiska ohälsan i samhället ökar. Speciellt är det unga som upplever en inre oro. Sömn, stabila relationer med vägvisande vuxenvärld har ersatts av en dygnet runt flimrande virtuell relationsgrund som är ytlig och otillräcklig.
Den moderna människan har separerat förnuft och känsla. Förnuft är bra, känslor kan vara farliga, ja rentav oförnuftiga då de är irrationella i den sociala kontexten. Ett samhälle som i stort präglas av narcissism skapar narcissistiska människor. Situationen skapar ångest. Ett i flera århundraden uppmärksammat tillstånd och som samhället de senaste 100 åren valt att i huvudsak medicinera "bort", med fruktansvärda konsekvenser som biverkningar, steriliseringar, med, mera.
Hur ska då den moderna psykiatrin möta dessa yngre generationers ångesttillstånd?
I över ett halvsekel har den akademiska världen lärt ut ett holistiskt synsätt på människan. Alltså en helhetssyn. Kropp och psyke (själ) går inte att behandlas var för sig.
Den i dag dominerande biologismen inom psykiatrin måste inse sin begränsning och omstruktureras inom vården. Fler unga än någonsin medicineras med antidepressiva mediciner, och med sömnmediciner. Plus ett oroväckande stort antal med adhd-mediciner.
Psykiatriker måste kliva ur sina biologiska burar, ge upp den hierarkiska ställning de har i en byråkratisk apparat som är både ineffektiv och dyr.
Jag är inskriven sedan 1980-talet på den psykiatriska öppenvårdsenheten. Jag har medicinerats med 52 olika psykofarmakapreparat. Haft ett antal diagnoser, flera har ordet "ospecificerad" framför sig.
2016 fråntogs jag tolkningsrätten till min egen barndom då Ersättningsnämnden nekade mig skadestånd för vanvård och försummelse i barndomen, trots en skriftlig ursäkt från Eskilstuna kommun för just detta.
I tio år efter det att jag kritiserat berörda läkare och chefer har jag inte fått ett enda svar på brev som jag har skrivit till psykiatrin. Tidigare fick jag alltid svar på brev.
Vid det senaste läkarbesöket sa läkaren: "Varför ger du inte upp?" (skriva brev, be om receptförnyelse). Det var ett förtäckt hot och att de försöker att retroaktivt upphäva 30 års "behandling" av mig.
Jag tänker ta tillbaka tolkningsrätten till min barndom genom att skriva om den och publicera den. Jag lider av ångest, oro, av både existentiell och personlig karaktär. Och jag vågar prata om det. Men att "ge upp" och bli "tyst". Aldrig!
Lägg ned psykiatrin i nuvarande form, organisera om hela vården. Det är hög tid och absolut nödvändigt om den psykiska ohälsan ska minska och att överdödligheten bland dem med psykiska diagnoser ska minska.
Peter Danngren
Leg. desperado, Eskilstuna