Vi har länge fått rapporter om hur samhällsbärande instanser knäar på grund av arbetsbördor och personalbrist. Man klagar över arbetssituationer och man gör det med rätta. Polisarbetet syns hopplöst; sjuk- och -äldrevården är överbelastad; barn- och vuxenpsykiatrin har köer; skolan liknar ofta rena kaoset. I det offentliga rummet skrämmer hat och hot; sjuka får inte rätt vård i tid; sömnproblem och depressioner behandlas med piller, även hos barn; skolresultaten är i stora jämförelser usla.
Sent omsider har den stora och samhällsviktigaste personalgruppen höjt sin röst, kvinnorna i svenska förskolan. Det är sorgligt att de är så sent ute och att få lyssnar på dem. När de nu försökt samla sig till en gemensam protest mot en totalt ohållbar arbetssituation, undrar jag ändå vem som tydligt ska föra barnens talan. Det är ju de som växer upp under samma villkor som driver deras fröknar in i kostbara sjukskrivningar. Förskolan bränner ut sin personal nästan dubbelt så mycket som andra arbetsplatser, och där avgörs i hög grad vår framtid genom den barndom som barnen ges. Vårt barnperspektiv är svagt och föräldrabristen stor.
Dagens oroliga förskola är det klart sämsta alternativet inför skolstarten. Där tillbringar 95 procent av våra barn sina viktigaste år. De blir dåligt rustade för skolan och för livet. Förskolans halvsekellånga samhällspåverkan har banat väg för mycket samhällsstress, fruktan och ångest. Illamående är nu som en nationalkaraktär.
Det som mer än allt annat styr samhällsutvecklingen i negativ riktning, är kollektiv kärleksbrist och stress i barndomen. Detta är resultatet av vår pengajakt och överkonsumtion, vårt så kallade självförverkligande. Det spelar ingen roll var på höger-vänsterskalan vi lagt vår röst, när dagspolitiken trängt undan den viktigaste frågan: Hur ska barnens kärleks- och trygghetsbehov mättas?
Detta är vad förskolans pedagoger borde säga till hela samhället och alla föräldrar: För barnens och Sveriges skull – sätt inga barn i förskolan före tre års ålder och aldrig mer än på halvtid! Värna hemmen! Barnen lider och därför blir hela landet lidande. Utan kärlek stor identitetslöshet – rädsla, misstro, trolöshet, ansvarslöshet, hat, intolerans, själviskhet och prestationstvång. Kärleksbrist leder till missbruk och miljöförstörande tröstkonsumtion. Kärleken ger förnöjsamhet, tacksamhet, generositet, kreativitet, läraktighet och allt annat gott.
Utan empati och ansvarskänsla får vi överallt ekonomiska läckage och mer av illamående. Skatter behövs men räddar inte Sverige. Vi måste välja att söka och prioritera kärleken, annars erövras demokratin av en lömskt förljugen regim. Barnen är kärlekens viktigaste kanal in i samhällskroppen.
Christer Hedlund
Eskilstuna