Det är lätt att tro att dessa folkomröstningar är höjden av demokrati. Nästan mer demokratiska än de ordinarie valen, eftersomalla röstberättigade i en kommun eller ett land får säga sitt i en avgränsad fråga, som euromedlemskap, kommunens länstillhörighet eller en skolas framtid. När rösterna är räknade vet man vad folket tycker och kan rätta sig efter det.
Eller inte.
För det är inte alltid lätt att veta vad en folkomröstning visar. Ta Brexit. I teorin är det enkelt att svara ja eller nej på om Storbritannien ska vara kvar i EU. I praktiken är det oklart vad ett utträde innebär, hur det ska gå till, vilka konsekvenserna blir och vad de som vill gå ur egentligen vill slippa.
Samma sak när Strängnäs folkomröstade om skolstrukturen 2013 och bara 17 procent deltog. Visst, alla hade chansen att bege sig till vallokalerna. Men det är inte självklart att utslaget av en omröstning, som inte ens lockade var femte väljare, är mer demokratiskt än beslut fattade i kommunfullmäktige, som cirka 80 procent av befolkningen röstat fram. Inte minst eftersom folkomröstningar är rådgivande, val till kommunfullmäktige beslutande, och folkomröstningar gärna rycker frågor ur sina sammanhang.
För egentligen är det mesta som har med politiska beslut att göra för komplext för att besvaras med ja eller nej. Politik handlar inte om enskildheter, utan om helheter, där olika intressen ofta står mot varandra, varpå politik inte blir att vilja utan att prioritera. Ett tydligt exempel var 2014, när Göteborg folkomröstade om trängselskatt, trots att skatten var en del av finansieringen till ett större infrastrukturpaket, som man alltså inte kunde ta bort utan att även annat skulle påverkas.
Vidare kan politiker behöva fatta beslut som är impopulära för stunden, men som kanske är mer eller mindre nödvändiga för att budgeten ska gå ihop. Då är det fegt att inte stå för sitt vägval, utan bolla frågan till väljarna, som till skillnad från politiker inte kan ställas till svars för dåliga beslut.
Därför bör folkomröstningar, som sedan 1980 har blivit över 100 till antalet, anordnas med viss försiktighet. När de arrangeras ska det vara om frågor som påverkar alla röstberättigade ungefär lika mycket, och det måste vara tydligt hur alternativen ser ut och varför just detta inte ska avgöras av kommunfullmäktige, som kommuninvånarna redan har gett sitt förtroende i ett allmänt val.
För när vi om mindre än tre veckor beger oss till valurnorna gör vi det för att säga vår åsikt om helheten i kommunen, länet och riket. Men också för att rösta fram politiker som vi litar på. De ska vara våra förlängda armar i frågor som vi inte tänker på i dag, men som kan bli plötsligt aktuella under mandatperioden.