‒Ojoj, det är ju fullt. Jag hör att vi även har publik från både Eskilstuna och Strängnäs, utbrister Claes Janson glatt när han och bandet intar Biohusets lilla scen.
Han replikeras blixtsnabbt av en man i salongen: Och från Gnesta! Publikkontakten etableras direkt och därifrån blir det bara bättre.
Åhörarna i den behagligt belysta gamla biografen serveras en minnesvärd portion jazz, blues och visa när veteranen Claes Janson öppnar skattkammaren, den Amerikanska sångboken. Även om han inte har hållit i gång lika länge som lördagens överraskande schlagervinare, Owe Thörnqvist, så har Claes Janson mer än 50 år som artist i bagaget. Det visar han också upp på bästa sätt. Pipan är stark och klar och när bandet inleder med Nat King Coles "It´s only a paper moon" har de redan pekat ut färdriktningen. Pianisten Mikael Skoglund kompar lekfullt och snyggt. Hans Backenrots kontrabas sitter säkert och Erik Söderlinds gitarrspel är mer än njutbart. Hade det inte önskats bildtagning på Strängnäs innebandyherrar, som spelade hemmamatch samtidigt skulle undertecknad ha stannat bra mycket längre än till den svenska tolkningen av Billie Holidays "The man I Love".