Performancekonst är ett svårt arbete förklarar Marina Abramović under vad som måste vara en av de mest välbesökta presskonferenserna i museets historia. När hon var yngre behövde hon rekvisita som knivar, yxor och brinnande stjärnor, men efter årtionden av umgänge med tibetansk kultur, australiska aboriginer och brasilianska shamaner har hon rensat bort allt sådant.
I stället har hon utvecklat sin egen Marina Abramović Method och gör konst av ingenting.
– Ju mer du vet om energi, desto mindre behöver du. Om man verkligen är i nuet med medvetandet och kroppen går det att kommunicera med publiken. Men för att komma dit, för att kunna ändra andra måste man ändra sig själv först, annars är det ingen poäng.
I drygt 50 år har hon hållit på med konst, varav 40 med just performance, en genre som hon har varit med om att definiera och samtidigt lyckats dokumentera, vilket också möjliggör utställningen i Stockholm, hennes mest omfattande retrospektiv i Europa. Titeln, "The cleaner", (städaren), syftar både på den städning hon gjort bland sina verk och den inre rengöring som ständigt sysselsätter henne.
Dagen innan har hon boxats. En tränare med handskar och allt kom till hennes tillfälliga lägenhet i Stockholm.
– För att göra de här performanceverken måste man vara frasig och ren, annars har man inte den viljestyrka som krävs, man måste framhärda och träna.
"Cleaning the house" kallar hon också den sex dagar långa specialkurs i total tystnad och med bland annat slow motion-promenader som hennes 29 särskilt utvalda assistenter i Stockholm fått genomgå.
Några av dem återuppför tre av hennes performanceverk, däribland "Art is beautiful" från 1970-talet då hon gjorde några av sina fysiskt mest smärtsamma verk, ibland med det egna livet som insats. I Stockholm är det dock en annan kvinna som bokstavligen sliter sönder sitt hår med en stålborste i ena handen och en stålkam i den andra och repeterar: "Art must be beautiful, the artist must be beautiful".
– Det är en sarkastisk metafor. Under min uppväxt skulle tavlorna matcha soffan. Jag hatar tanken på konst som något vackert, konst är mycket mer än så. Konst är farligt och störande. Konst är på allvar.
Marina Abramović växte upp i kommunismens Jugoslavien och var extremt hårt hållen av sina föräldrar. Moderna visar bland annat hennes "Balkan baroque" på Venedigbiennalen då hon bearbetade Balkankriget. Långsamt borstade hon köttrester och maskar från stinkande benknotor. Även på Moderna finns en stinkande benhög.
– Det är en trevlig liten lukt, säger Abramović som jämför med Venedigbiennalen där hon nästan kräktes för att göra konst om det blod som aldrig går att tvätta bort.
I dag ser hon publiken som sitt huvudsakliga konstverk . I Grekland i fjol fick hon 3 000 människor att hålla varandras händer i sju minuter. På Moderna Museet vill hon att besökarna ska börja med att slå sig ner vid det uppställda långbordet i entrén och räkna riskorn. Efter tre timmar kommer den avsedda effekten.
– Ju mer tid man investerar desto bättre upplevelse. Räkna ris är enkelt. Först är du road, intresserad, men sedan hatar du mig. Du blir nervös och arg, men sedan ger man upp, fortsätter och försätter sig i nuet. Då börjar kommunikationen. Räkna ris, kom till min föreställning. Allt kommer att klarna.