Ödmjukhet bör vara den fackliga ledarens främsta egenskap, framhåller Sture Nordh.
Att han bibehållit sin har sin förklaring.
‒Innerst inne är jag en liten bondpojke från västerbottniska Ragvaldsträsk, säger han hemmavid med sin karakteristiska lågmälda entusiasm. Mitt liv har varit en lyckträff. Jag har varit på rätt plats och fått förtroende. Men de uppdrag jag har haft beror på att andra har gett mig dem. Man måste förstå att ett förtroendeuppdrag är till låns, inte ett vanligt jobb.
Så var det 1983 när han som 30-åring valdes till ordförande i Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), den yngsta fackliga ledaren någonsin för ett större fackförbund. Men han tvekade in i det sista.
‒Jag var rädd att säga ja till nomineringen, rädd för att förhandlingarna inte skulle gå bra och att jag inte skulle respekteras för att jag var så ung. Men pappa sa att jag skulle ångra det i hela mitt liv om jag inte sa ja. Han hade rätt! Uppdraget var otroligt ansvarsfullt och väldigt roligt.
När Sture Nordh väl antog nomineringen sa pappa inte så mycket.
‒Mina föräldrar var inte mångordiga, däremot mycket föreningsaktiva.
Nervcentret för föreningslivet fanns i familjens 40 kvadratmeter stora bondkök, där fyraårige Sture ivrigt tjuvlyssnade till föreningsmöten och lärde sig samförståndets grunder under det bastanta köksbordet.
Så gick det som det gick: elevrådsordförande, SKTF i 13 år och efter att ha varit socialdemokratisk statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet valdes han som 47-åring till ordförande för Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Han blev omvald två gånger och innehade denna position i sammanlagt tolv år.
‒ De hittade ingen annan och jag gjorde inte bort mig. Så de tyckte nog att jag kunde sitta kvar några år till och skiter det sig får han gå…
‒Det var det roligaste uppdraget i hela mitt liv. Jag fick lära mig mycket om många frågor. TCO fick röst i samhällsdebatten.
Bland de svåraste utmaningarna var medlemsflykten sedan A-kassan blivit dyrare. Det ledde till ett intensivt arbete för att göra facket attraktivt för unga och vända utvecklingen.
Denna föresats lyckades. Kort därefter slutade han.
‒Du kan inte ha en gråhårig gubbe som ledare när du ska locka unga människor, säger han utan ett uns av bitterhet.
Vid konflikter har han hellre bemödat sig om att försöka att förstå motpartens bevekelsegrunder än fördöma.
‒Fördömanden leder till att människor krossas.
Hur löser han privata konflikter?
‒Gudrun och jag har varit med om både upp- och nedgångar under vårt 40-åriga äktenskap där kärleken består. Vi har lyckats genom att på allvar vilja lösa våra problem. När jag hade tidsbrist begick jag några misstag som jag ångrade. När jag till slut insåg mina misstag bad jag om förlåtelse.
Trots att han nu fyller 65 så finns inga planer på att lägga sina styrelse- och rådgivningsuppdrag på hyllan. Vad är det som driver honom?