Jag skulle bara gå en promenad men hamnade på ett möte

Krönika av Caroline Linnakallio

Intryck hit och Intryck dit. Det går inte att undkomma dessa dagliga intryck. Det finns bra och det finns mindre bra. Ett som jag minns så väl, är ett möte som jag hamnade på av en ren slump.

Jag hade bestämt mig redan innan jag snörade på mig skorna att det här skulle bli min promenad. En promenad där jag fick gå i min egen värld, ventilera och bara få vara. Jag behövde helt enkelt ladda upp batterierna. Värt att nämna är att jag trots detta hade sällskap av en hund som jag då passade åt en vän.

Jag traskade på, men det skulle inte dröja länge förrän jag hade stövla in på detta möte. Det var en man som rastade sin hund som bjöd in mig. Ni vet hur det kan vara ibland när man är ute och går med en jycke. Man hälsar på alla andra ägare. Ibland nickar man ett hej och ibland stannar man även till och samtalar.

Hundarna hade redan bestämt sig för att hälsa på varandra. Så i det här fallet skulle det inte räcka med enbart en nickning.

Mannen med hunden frågade om han kunde slå följe och jag sa inte emot. Trots att jag inte hunnit rangera mina egna tankar, men jag kunde inte vara otrevlig och helt plötsligt var jag mitt i ett möte.

Det visade sig att den här mannen och jag hade mycket att tala om. Det var till och med så trevligt att tid och rum glömdes bort. Helt plötsligt var det mörkt och mannen var tvungen att vända hem.

Han bytte riktning och jag fortsatte år mitt håll. Men när jag sedan vände mig om så möttes jag av hans blick. Han hade också vänt sig om. Han avbröt tystnaden. Han frågade efter mitt namn och sedan tackade han för sällskapet.

Jag vet inte vem han är, eller om jag stöter på honom igen. Men jag antar att det är det fina med livet, de bjuder in till möten som dessa.

Mitt humör vände den eftermiddagen och det tackar jag för. Tänk att något så simpelt som ett samtal mellan två främmande människor kunde leda till ett så starkt intryck. Något jag sent kommer att glömma.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika