Tiden läker alla sår, eller?

Krönika av Veronica Karlsson

När min mamma dog så var det faktiskt ingen som yppade det där slitna ordspråket.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Tiden läker alla sår. Livet går vidare, och allt det där. Det gör förvisso det, livet. Går vidare alltså, eftersom det faktiskt måste göra det. Men vägen dit är individuell.

När jag efter några veckor kom hem till bostaden, till allt det där som skulle vara vardag och verklighet så såg mina två nya krukväxter ledsna ut. Jag tittade på dem varje dag och ömsom bad, ömsom krävde att de skulle överleva. Pysslade om dem efter bästa förmåga, trots att jag innerst inne förstod att den ena inte skulle gå att rädda. Den kämpade verkligen. Var så otroligt tapper. När den tvingades ge upp och jag var mer än överbevisad om att den var bortom all räddning så blev jag helt knäckt. Den andra repade sig, otroligt nog.

Nu har dryga två år passerat. När jag i dag tittar på den kvarvarande växten och ser att dess tidigare så friska vackra gröna blad långsamt ser ut att gulna och tappa sin glans hugger den instinktiva känslan till i magen med full kraft. Jag går tydligen inte med på att den också dör. Inte än i alla fall.

Tiden ger möjligheter att förvalta, ja. Nya stigar att gå på. Absolut. Men tiden läker inte alla sår.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika

Mest delat denna vecka