Kärlek är passionerad vänskap

Krönika av Caroline Linnakallio

När jag var barn ville jag gifta mig med min mamma eller pappa. Det berodde förstås på vem som för dagen var ens favorit. Mina föräldrar förklarade för mig att jag skulle gifta mig med den jag älskade allra mest í världen och med lite eftertanke tyckte jag att det inte var mer än rätt att det skulle bli någon av dem. För de var ju trots allt de enda jag älskade allra mest.

Jag var runt fyra år och redan då fascinerad av kärleken. Kärleken kändes både stor, vacker och nästan magisk. Sen dess har jag varit en riktig romantiker och bestämde tidigt för att kärlek inte är något man skämtar om. Det är allvar och det är på riktig och man blir fulländad när man funnit den, punkt slut.

Till min besvikelse förklarade mina föräldrar för mig att jag inte kunde gifta mig med dem. Men att jag en vacker dag kommer att hitta någon som kommer få mig sådär fjärilsfylld i magen som man blir när man är kär. Någon som kommer vara min bästa vän men som jag samtidigt vill pussa och krama på. Dock sa de aldrig vilken dag den här personen skulle dyka upp. Jag menar mina föräldrar hade annars alltid svaret på allt men inte denna gång. Vilket var förskräckligt om ni frågar mig men jag tänkte att de hade sina skäl.

Första gången jag använde mig av orden ''kärlek är passionerad vänskap'' var i högstadiet. Jag och min bästa vän hade ett av våra djupare samtal. Vi försökte helt enkelt sätta mening på vad kärlek var. Orden från mina föräldrar bubblade upp till ytan och jag sa till min vän som tidigare nämnt att kärlek är passionerad vänskap. Det kanske lät kaxigt från någon som aldrig hade upplevt den första kyssen eller pojkvän men det blev vår slutsats.

Så här några år senare med två kärleksrelationer bakom ryggen tror jag fortfarande på min teori. Jag tror på en djup och sanningsenlig relation. Jag tror på likheter och olikheter. Jag tror även på skratt i en relation. Men jag väljer i dag att också tro på individen. Därav att jag inte riktigt tror på att man blir fulländad när man funnit den stora kärleken. Men jag tror fortfarande att det handlar om att hitta den personen som är ens bästa vän. Den bästa vännen man kan pussa och krama på när det behövs och när man känner för det. Men jag tror inte längre att en person kan göra en fulländad. Jag vet inte ens om jag tror att man någonsin kan bli fulländad. Livet är trots allt en utvecklingsprocess och utvecklas gör man hela livet ut. Men att hitta rätt person att fortsätta sin utveckling med och samtidigt vara passionerad med, ja det ni, det är en helt annan femma.

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKärlek