Mellos vara eller icke vara

Krönika av Rebecca Öhman

Jag har riktigt svårt att bestämma mig. Titta eller inte titta?

Kan det verkligen vara så att jag finner Melodifestivalen viktig, bildande och intressant? Å andra sidan, måste allt jag tittar på verkligen ge mig något på ett djupare plan?

Jag skulle gissa på att jag tillhör minoriteten i min ålder på detta plan. Det faktum att tv:n är utkastad är kanske inte så ovanligt bland personer födda under det tidiga 90-talet, men jag har inte ersatt den med något annat – jag har varken Netflix- eller HBO-konto. Det är klart att jag hört talas om Game of Thrones och de andra populära serierna, jag har bara ingen aning om vad de handlar om. Och vet du vad, det gör mig ingenting.

Det enda jag mer än gärna följer är sport i alla dess former.

För På spåret räknas ju faktiskt som allmänbildning ...

SVTplay är den tjänst jag oftast går till när suget efter att titta på något i rörlig form infinner sig. Och då ska det helst vara något som kan ge mig något, annars kan det lika gärna vara. För På spåret räknas ju faktiskt som allmänbildning ...

Låt oss återgå till Melodifestivalen.

Jag har så länge jag kan minnas sett majoriteten av alla deltävlingar och självklart samtliga finaler av musiktävlingen. Jag har minnen från när jag var riktigt liten och kämpade för att orka vara vaken tills vinnaren var korad. Då var det en helig stund med familjen, det var verkligen något extra när Mello drog i gång.

Sedan tonåren har betydelsen av att följa jippot minskat för varje år. Förra året såg jag inte en enda deltävling, inte finalen och heller inte Eurovision. I och för sig befann jag mig inte i samma tidszon som Sverige och jag hade heller inte tillgång till internet, men det är en annan femma.

Och vet du vad? Det gick alldeles utmärkt!

Jag hade ingen aning om vem som vann Melodifestivalen förrän veckor efter tävlingen var avgjord.

Jag hade ingen aning om vem som vann Melodifestivalen förrän veckor efter tävlingen var avgjord. Då lyssnade jag på låten en gång för att sedan gå vidare med mitt. Jag har heller inte hört vinnarlåten en enda gång på radio sedan jag kom tillbaka till Sverige, vilket jag gjorde i september.

Det kanske hade varit annorlunda om jag var hemma. Då hade jag troligtvis blivit bombarderad med uppdateringar kring hela cirkusen av både medier och människor i min omgivning vare sig jag velat det eller ej. Jag hade säkert haft några härliga lördagskvällar i soffan med gott snacks och bra sällskap.

Så, hur ska jag göra i år? Det ärliga svaret är att jag inte vet.

I och med att vi här i Eskilstuna har två lokala deltagare höjs intresset från min sida. Men om jag väljer att kolla kommer det nog inte vara för att jag själv vill det, utan för att dels mitt jobb och dels bekanta kräver det. Vad ska vi annars prata om på lunchrasten under dessa veckor?

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaMelodifestivalen