När klottret plötsligt blir konst

Krönika av Susanne Redebo

I veckans Extra får ni läsa om en kille som lyckades vända motgång till framgång.

Som barn hade han en egenskap som irriterade vuxna. Nu visar det sig att just denna egenskap kan göra killen riktigt framgångsrik.

Kanske är det så för många av oss, att vi som unga haft egenheter och intressen som inte fallit så många i ögonen. De kan vara rent irriterande! Men när vi hamnar i rätt sällskap i rätt sammanhang där talangen kommer till sin rätt, då blommar vi ut mer än de flesta andra!?

Jag tänker på Johannes Lampinen som jag intervjuat till det här numret. Han startade för två år sedan ett klädmärke som byggde på hans stora behov av att klottra.

När han gick i skola i Eskilstuna var det just detta klottrande som irriterade lärarna.

Att teckna planlöst har varit hans grej ända sedan han var liten. När han gick i skola i Eskilstuna var det just detta klottrande som irriterade lärarna. Kanske i kombination med att han inte var så uppmärksam på lektionerna?

Johannes utbildade sig till tekniker så det gick bra för honom ändå. Men klottret följde med honom ut i livet och så fort han inte har något att göra ockuperas handen av en penna.

Dessa skisser har han sparat under årens lopp och nu kommer de plötsligt till sin rätt i det egna klädmärket Rök of Scandinavia. Här finns tröjor med roliga gubbar och uppkäftiga fiskar på som till och med nått artisten David Lindgren. Vem vet var det här slutar?

Johannes lyckades göra något konstruktivt av den del som irriterat många vuxna när han var liten. Tänk om han och andra klottrare fått hjälp att utveckla sin ådra i stället för att motarbeta den?

Johannes lyckades göra något konstruktivt av den del som irriterat många vuxna när han var liten.

Många framgångsrika människor har haft det kämpigt som barn. De tampas med saker som ibland varken faller klasskompisar eller vuxna i smaken.

Jag minns en kille jag träffade för ett par år sedan. Hela hans skoltid hade varit ett helvete. Eftersom han var så överaktiv fick han inga kompisar, hans eviga babblande gick folk på nerverna.

Han var en dröm att intervjua för här fanns svar på allt fast killen inte fyllt 15. Och när jag undrade vad han vill jobba med som vuxen sa han det förlösande ordet:

– Sportkommentator.

Jag fick stor lust att ge honom en bamsekram där och då för han hade insett sin styrka. Hur han skulle använda sin ordsvada till något positivt. I radion skulle det aldrig behöva bli tyst med den killen bakom micken, tro mig.

Vi får se om det blir så. Och om någon vuxen ser hans talang på vägen och tar honom i hand. Man måste ha lite tur också.

Ser du någon ung person runt dig som du kan lotsa rätt? De finns där, tro mig.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika