När tonårskaos övergår till prylstress

Krönika: Rebecca Öhman

Jag har fått återberättat att jag som liten gärna hjälpte mina föräldrar att både dammsuga och moppa. Jag har till och med sett ett fotografi där jag står i bara trosor och moppar golvet i mitt rum, med en mopp som var dubbel så lång som mig själv. Men från när jag var fem eller sex år fram till tonåren hände det en hel del.

Oftast var situationen så illa att jag var tvungen att hålla dörren till mitt rum stängd, i alla lägen. Varför tänkte jag? Lite kläder på golvet är väl inte så farligt? Annat tyckte mina föräldrar som gång på gång erbjöd sig att dammsuga så länge jag såg till att det faktiskt gick att se underlaget - och inte bara en massa papper och mer eller mindre smutsiga kläder.

Då kunde jag leva i ett konstant kaos. Att dra upp persiennerna fanns inte på kartan och gamla tekoppar tillsammans med godispapper gick att hitta lite varstans.

Så här i efterhand kan jag förstå att det fanns en viss oro över hur det skulle bli när jag flyttade hemifrån - skulle jag fortsätta leva i en tvättkorg? Ja, till en början blev det så.

Men någon gång måste jag ha ändrat uppfattning, utan att jag själv märkte det.

Nuförtiden har alla mina kläder en viss plats: rena upphängda i garderoben, smutsiga i tvättkorgen och de som befinner sig någonstans mittemellan i badrummet. Porslinet diskas direkt och dammsugaren går varm, även när personen jag lever med försöker protestera med inställningen att det inte behövs.

Jag blir stressad när det ligger saker framme och skulle helst vilja rensa bort allt som verkligen inte behövs. Prydnadssaker är jag starkt emot och böckerna bokhyllan är ordnad i bokstavsordning, precis som på biblioteket.

Ibland förundras jag över mig själv. Hur blev det så att jag, som inte ens plockade bort min egen tallrik efter middagen, blir stressad och mår dåligt över att befinna mig i inte bara smutsiga utrymmen utan även rum med för mycket saker?

Oftast ser jag på detta som något positivt, ett rent hem ger mig ett rent sinne. Men det finns även tillfällen då det påverkar mig negativt. Flyttkartonger är min värsta fiende. Helst ska de packas så sent som möjligt och packas upp direkt de nått sin slutliga destination. Jag springer hellre runt som en galning med svett i pannan under det första dygnet än lever i det så kallade flyttkaoset i flera månader.

Du som har barn eller du som själv känner dig igen dig i tonårskaoset - du kan nog andas ut. Kanske är det så att det tillhör vägen till vuxenlivet. Även om den oordnade personen hatar att städa eller plocka undan betyder det inte att det alltid kommer att vara så.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika