När vet jag att jag hittat meningen?

Krönika av Rebecca Öhman

Det kanske bara är jag, men är det inte svårt att undvika andras goda råd? Det kan handla om banala saker som att bli rekommenderad en viss restaurang eller ett par skor, till att de goda råden avgör viktiga val i livet och vad du sysslar med åtta timmar om dagen.

För någon med uppenbara beslutsproblem (som jag själv) kan det leda till förödande konsekvenser.

Vi blir konstant påminda om saker vi borde införskaffa, mat vi borde äta och vad vi borde träna. Crossfit är grejen säger vissa, att det är det bästa som finns. Jaha, säger någon annan, bäst att träna det då eftersom det ska ge bäst effekt, fast den lugna träningen mer än min grej.

Det sitter djupt inom oss. Vi vill känna oss som en del av något större. Vi vill ha ett samband, vi vill tillhöra en grupp.

Tänk bara på hur du valde gymnasieprogram. Lyssnade du inåt? Valde du efter det du tyckte var roligt eller valde du utefter vad dina kompisar skulle läsa eller utefter vilken skola som var mest populär?

Jag tror att mina problem har kommit till på senare år. Gymnasieprogram valde jag efter eget tycke och smak, även om valet landade på något mittemellan samhälls, natur och estetiskt - mellanmjölk alltså.

Det är svårt att sätta fingret på när min beslutsångest och när min självkänsla förstördes. Men jag vet i alla fall att jag numera inte kan välja mat på menyer, inte kan välja kläder efter humör och inte heller kaffemugg utefter den som är godast att dricka ur.

Allt detta spelar ingen roll i det långa loppet.

Det är när det börjar handla om livsbeslut som det blir problematiskt.

I all den stress, uppkoppling och brist på djupa samtal vi lever i är det lätt att trycka allt detta åt sidan. Det har jag gjort, länge. Men nu har jag börjat prata om mina tankar och mina känslor. Försökt sätta ord på vem jag är och vad som är mina värderingar. Då kom det till mig, i sin allra mest ångestladdade form - insikten.

Insikten att jag måste hitta min självkänsla. Hitta det jag vill göra, hitta den jag är.

Tänk dig en gul lök. Tänk dig att du skalar bort lager för lager av intryck, gruppvärderingar och sammanhang. Där inne finns du.

Ett kort ögonblick benämnde jag min situation som en för tidig 40-årskris. Det är det enda jag kan koppla det till. Det är nog inte så att den där kända krisen är speciell för människor som befinner sig mitt i livet. Det handlar nog mer om insikt. Insikt att alla andras åsikter om hur du bör vara, vad du bör jobba med, vilken musik du bör lyssna på, inte är vad du vill. Det är då krisen kommer.

Ur en kris uppstår något bra, det är jag helt övertygad om. Även om krisen frambringar ångest, förvirring och nedstämdhet kommer det tillslut att klarna. Kanske kommer jag till och med börja lyssna på min intuition, vem vet.

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönika