â DĂ€remot satte man ofta ljus eller smĂ„ julgranar pĂ„ barns gravar förr, sĂ€ger Gudrun Anselm, antikvarie pĂ„ Sörmlands museum.
Hon har koll pÄ hur riter och högtider förÀndrats under Ären.
â FörhĂ„llandevis Ă€r fenomenet med att sĂ€tta ljus pĂ„ graven pĂ„ Alla helgons dag ganska nytt. NĂ€r jag var liten var det ingenting man gjorde specifikt pĂ„ just den hĂ€r dagen, sĂ€ger hon.
Inte heller fenomenet att tÀnda ljus pÄ gravar Àr sÀrskilt gammalt i Sverige.
â Det har vi hĂ„llit pĂ„ med under 1900-talet. Det vĂ€xte fram under 1800-talets slut, och dĂ„ frĂ€mst i stĂ€derna.
Inspirationen kom frĂ„n katolska lĂ€nder, dĂ€r seden var stark. Ăven ljusen pĂ„ krigsgravarna i Normandie kan ha varit en inspiration.
â Vi har en trogen kĂ€lla vad gĂ€ller gamla traditioner hĂ€r i Sörmland, och det Ă€r Gustaf Ericsson i HĂ€rad. Han skrev i slutet av 1800-talet ner hur livet var, folktro, seder, hur högtider gick till. Han skriver om jul, pĂ„sk, skördefester, allt möjligt, och nĂ€mner inte ens Alla helgons dag. Och pĂ„ den tiden var det ju inte en helgdag.
DÀremot fanns en sedvÀnja att tÀnda ljus pÄ gravarna under julen och dÄ sÀrskilt vid barns gravar.
â DĂ„ tĂ€nde man ljus eller satte kanske till och med dit en liten julgran vid graven. Men det var som sagt vid jul. Den sedvĂ€njan fanns kvar till 1940-talet, ungefĂ€r, berĂ€ttar Gudrun Anselm.
PÄ flera hÄll i vÀrlden firas högtiden mer större gester.
â Det finns vissa katolska lĂ€nder dĂ€r man firar dagen lite mer, ja, makabert kanske man kan sĂ€ga. Att man sĂ€tter sig vid graven och Ă€ter, till exempel, som man gör pĂ„ sina hĂ„ll i Grekland. I Mexiko Ă€r högtiden vĂ€ldigt stor, dĂ€r de dödas dag, dĂa de los muertos, Ă€r en sammanblandning mellan ursprungsbefolkningens tro och den katolska tron.
â Man tror de döda Ă„tervĂ€nder för att hĂ€lsa pĂ„ sina familjer och ta del av offergĂ„vor, och pĂ„ sina hĂ„ll rĂ„der karnevalsstĂ€mning, fortsĂ€tter hon.
I dag Àr traditionen att sÀtta ett ljus pÄ graven eller vid minneslunden stark i Sverige. Det trots att Sverige i stort Àr ett sekulariserat land dÀr allt fler vÀljer att gÄ ur Svenska kyrkan.
â Jag tror det handlar om att den dĂ€r stunden med ljuset Ă€r mer en minnesstund för en sjĂ€lv, Ă€n nĂ„got rent kyrkligt. MĂ€nniskor gĂ„r kanske inte och ber i kyrkan, men att sĂ€tta ett ljus kĂ€nns bra. Och att utföra handlingar för att hedra eller minnas sina döda har inte specifikt med kristendom att göra, det Ă€r allmĂ€nmĂ€nskligt och har gjorts under hela mĂ€nniskans dokumenterade historia.
I Sörmlands museums samlingar finns en gravsten frÄn 1400-talet som knyter an till just det.
â Det Ă€r gravstenen efter Ingeborg Gregersdotter BlĂ„, ja, hon hette faktiskt sĂ„. Hon skĂ€nkte hela sitt gods till Franciskanerklostret i Nyköping â med förbehĂ„llet att dĂ„ ska man i alla vĂ€rldsliga tider lĂ€sa förbön för henne. DĂ„ trodde man att förböner kortar tiden i skĂ€rselden. SĂ„ Ă€ven det Ă€r nĂ„got som visar att man alltid trott att mĂ€nniskor som lever kan göra nĂ„got för de som Ă€r döda.
Gudrun Anselm tror att traditionen med ljus pÄ graven pÄ Alla helgons dag kommer att fortsÀtta vÀxa.
â Det viktiga Ă€r det allmĂ€nmĂ€nskliga, att man vill minnas sina nĂ€ra som gĂ„tt bort. Det ligger djupt i mĂ€nniskosjĂ€len. Och vi mĂ€nniskor Ă€r ocksĂ„ mycket för ceremonier. Handlingen, att Ă„ka hemifrĂ„n, ta med ett ljus, och tĂ€nda det vid en stunds stillhet vid graven eller minneslunden Ă€r just en ceremoniell Ă„tbörd. Och i riter och ceremonier ser och kĂ€nner vi mĂ€nniskor att vi inte Ă€r ensamma. Det ser man ocksĂ„, rent fysiskt pĂ„ kyrkogĂ„rden, nĂ€r man gĂ„r dit. Man fĂ„r nĂ„got slags stilla ro.