När dödsbudet kom att Ann Rundlöf somnat in efter sin långa kamp var det som om tiden stannade och allt bara snurrade! Jag bara skakade på huvudet! Kan inte vara sant! Även om vi visste hur allvarligt det var, så är man ändå inte förberedd när någon, en närstående eller vän tar sitt sista andetag.

Vi har på nära håll följt Anns tuffa kamp, först mot bröstcancer och senare hjärntumören som till sist tog hennes liv. Vi har lidit, våndats, hoppats att utgången skulle bli positiv. Att Ann skulle vinna kampen. Så blev det nu inte. Och vi följde med förundran också Hans outtröttliga omvårdnad av Ann. Vi oroades över hur länge han skulle orka? Men det fanns inte i Hans sinnevärld att han skulle lämna över vårdnaden av hans Ann till det offentliga. Det var först under Anns sista dagar som situationen blev så allvarlig att det var omöjligt för honom att vårda henne hemma längre, trots allt specialstöd av läkare och sjuksköterskor som fanns till hands.

Minnena kommer osökt tillbaka! Vi lärde känna varandra när hon jobbade på Sparbanken i Eskilstuna minst 30 år sedan. Hon var en utmärkt bankkontakt. Så när hon blev erbjuden jobb på Stadshypotek var inte valet svårt att följa med henne dit. Några år senare var det ett nytt erbjudande som gjorde att hon hamnade på Handelsbanken. Också dit var det en självklarhet att följa med. Genom åren har sakta men säkert vår ”professionella” kontakt utvecklats till en djup vänskap. För så var Ann! Många av hennes bankkunder blev hennes privata vänner. När hon i slutet av sin yrkeskarriär valde att i förtid lämna jobbet som biträdande bankdirektör var köerna till hennes skrivbord lång. Kunder, vänner kom med blomsterfång, goda viner och andra allehanda gåvor för att visa sin tacksamhet för åren hon bistått oss med råd och hjälp i ekonomiska frågor.

Artikelbild

| Ann Rundlöf

Vänskapen mellan oss inkluderar också hennes Hans. Vi hann göra några fina resor tillsammans till bland annat Budapest, Malta och inte minst ett antal Ålandskryssningar. Ann var den bäste organisatör man kunde tänka sig! Hon ”fixade” biljetter och höll ordning på oss. Alltid med glimten i ögat.

Jag personligen kommer att sakna de nästan dagliga meddelandena hon skickade till mig under de senaste åren. De är oräkneliga! Vi delade våra små vardagsbekymmer och glädjeämnen med varandra. Vår kärlek och stolthet till våra barn och barnbarn knöt oss nära varandra och förenade våra vänskapsband.

Tankarna går till Anns djupt älskade dotter ”Carro” och barnbarnen Pontus och Tilde som hon var så stolt över. Till hennes Hans som inte gav upp utan kämpade in i det sista.

Ann – du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig! Men tack för alla fina minnen vi fått dela med dig!