De här sista januariveckorna har varit rätt lugna, även om han hunnit slutföra ett antal projekt, delta på ett sista kommunstyrelsesammanträde, hålla medarbetarsamtal och sätta nya löner.

Jag känner mig ödmjuk inför det faktum att det är slut nu.

Hans officiellt sista dag som kommundirektör var den 18 januari, och från i måndags är det Tommy Malm som innehar tjänsten. Under fredagen är det dags för den formella avtackningen, och känslorna inför den här dagen har varit många, och väldigt motstridiga.

Artikelbild

– Att vara nyfiken är en talang, och nyfiken hoppas jag få fortsätta vara också som pensionär, säger Pär Eriksson, som med dubbla känslor tackar för sig i Eskilstunas stadshus under fredagen.

– En del av mig tänker "om jag inte längre ska vara där, i hetluften, längre – vem ska jag då vara"? Efter skola och utbildning har jag ju jobbat hela mitt liv, i runda tal 45 år har jag tillbringat i arbetslivet. Samtidigt är det en lättnad, för det är ju faktiskt så att vi inte ges några löften i livet. Ingen vet hur länge vi får vara med, och det är ju inte meningen att vi bara ska jobba. Jag har varit på den första begravningen i kompisgänget, det sätter i gång viss eftertanke.

Så visst har Pär Eriksson sett fram emot pensionen. Att han skulle jobba till 67, och sluta lämpligt inför en ny mandatperiod har varit planerat länge.

– Det har funnits med någonstans i bakhuvudet hela tiden att jag skulle sätta punkt efter tio år som Eskilstunas kommundirektör. Tio år i Örebro kommun, 20 i Västerås och tio i Eskilstuna formar ju ett lagom 40-årigt kommunalt yrkesliv. Jag känner mig ödmjuk inför det faktum att det är slut nu, och jag tycker det är skönt. Jag kan konstatera att bekräftelsebehovet sjunker med åldern. Att få vara frisk är livskvalitet i sig.

Och att ha fått avsluta arbetslivet med tio magiska år i sin älskade hemstad – det är som om han själv regisserat filmen om sitt yrkesverksamma liv, skrattar Pär. Det är med ett mycket varmt hjärta han lämnar sin post, fullt medveten om att han kommer att sakna den och alla människor han jobbat med.

Artikelbild

I tio år har han som högsta tjänsteman lett sitt älskade Eskilstuna. Yrkeslivet kunde inte avslutas bättre, konstaterar Pär Eriksson.

– Jag har alltid känt mig respekterad, av såväl Eskilstunaborna som politiker och medarbetare. Jo, jag känner att jag varit omtyckt, och jag hoppas jag levt upp till förväntningarna. Det har känts som en fin bekräftelse när folk sagt: "Ingen har pratat om Eskilstuna som du".

Det var tuffa uppgifter att ta ansvar för och försöka lösa.

Våren 2009 stod Sverige och 350-årsjubilerande Eskilstuna inför stora utmaningar, vilka den nye kommunchefen fick i sitt knä direkt.

– Vi hade bankkrisen och fordonskrisen, och i Eskilstuna hade Statt brunnit, som en markör för att något inte stod rätt till. Det var tuffa uppgifter att ta ansvar för och försöka lösa. Och nya dök upp på vägen, såsom den enorma flyktingströmmen ingen hade kunnat förutspå för tio år sedan och som gjort att bara våra förskolor, grundskolor och gymnasier tagit emot 2 500 fler barn sedan 2015.

Han stannar upp och inflikar att Eskilstuna ju faktiskt under århundraden tagit emot människor utifrån. På 30-talet kom hans föräldrar med vågen av arbetssökande från norra Sverige.

– Mamma var 17 år. På ett sätt var hon dåtidens ensamkommande, det är en fascinerande tanke.

Hans uppdrag var tydligt från start; att utveckla den kommunala organisationen inklusive medarbetarskapet och att hålla ordning på ekonomin. Det har han lyckats med så pass bra att Eskilstuna nominerats till Årets kvalitetskommun två gånger, och han har skrivit två böcker om ledarskap, som gett honom en hel del föreläsningsuppdrag samt en utmärkelse att vara stolt över. Tidningen Chef korade honom till Årets ledarutvecklare 2013.

Han känner sig glad och stolt över hur mycket positivt som hänt i kommunen under de här åren, och räknar upp allt från byggnationen av bostäder, bad, arena och torg, till de förbättrade kommunikationerna samt Eskilstunas förändrade näringslivsstruktur. Till den viktiga industrin har sällat sig nya typer av företag; it, finans, bygg, logistik. Och Eskilstuna är på god väg att bli en bra skolstad, konstaterar han. Kanske får Mälardalens högskola till och med universitetsstatus framöver.

– Eskilstuna har fortfarande problem; arbetslösheten är alltjämt den största utmaningen och det sociala klimatet – den ökade kriminaliteten, med dödsskjutningar och öppen droghandel – måste vi få bukt med.

Mellan 07 och 18 mer eller mindre varje dag har flitens lampa varit tänd på kommundirektörens rum. Morgonpigg har han alltid varit.

– Strax före sju har jag varit på plats. Jag har gillat att se Eskilstuna vakna utanför mitt fönster mot Fristadstorget. Under pendlaråren till Västerås fick jag in en rytmik, och den extra timmen jag fick tillbaka när jag började jobba här 2009 sov jag inte bort.

– Jag kan tycka att det är kommunchefens sak att vara först på plats på morgonen, tillägger han med ett litet leende.

Drivkraften har genom hela livet varit att vara med och påverka, att bidra till en bättre värld. Hur ska han fortsätta att göra världen bättre som pensionär?

Pär som älskar att skriva och som producerat en bra bit över 1 000 bloggtexter under rubriken "Direktören har ordet", hoppas få utlopp för skrivandet i någon form också framöver.

– Det jag redan bestämt är att jag ska skriva dagbok till mina barnbarn, från första dagen som pensionär. Den ska de sedan få när jag är borta. Hoppas de hinner bli vuxna.

Att få åldras med sin tonårskärlek, det om något är väl livskvalitet.

Pär är också efterfrågad som stöd till yngre chefer ute i landet, och han kommer att fortsätta föreläsa lite, kopplat till senaste boken som handlar om dialogen mellan honom och en ung chef.

– Och så vill jag betala tillbaka till idrotten genom att engagera mig ideellt i någon form. Idrottens förmåga att skapa glädje och sammanhållning har varit så oerhört viktig för mig genom livet, det vill jag tacka för. Hur jag ska göra får visa sig. Och jag ska träna mer själv förstås, vill bli en pensionär som mår bra.

Hustrun Kerstin har redan inlett penionärslivet, och stortrivs. Pär Eriksson skrattar.

– Men nu har hon uttryckt viss oro för hur det ska bli när jag kommer hem...

– Vi var 16 och 18 när vi träffades. Att få åldras med sin tonårskärlek, det om något är väl livskvalitet.