– Nu börjar det sjunka in att jag faktiskt ska åka snart. Jag har ju vetat om det i flera månader, men det har känts så overkligt. Men nu är det dags att packa väskan.
Valentina Barchiesi kommer ursprungligen från Småland, men bodde i många år i Malmö innan hon fick jobb på Arbetsförmedlingen i Eskilstuna för fyra år sedan och flyttade hit.
– Jag har jobbat med unga människor och det har varit väldigt lärorikt. Nu har jag fått tjänstledigt ett år för utlandstjänstgöring.
Men vi gissar att risken nog är ganska stor att Arbetsförmedlingen får se sig om efter en ny kollega. Valentina – som studerat internationell migration, etniska relationer samt folkrörelse och förändring, varit utbytesstudent i Istanbul, praktiserat och studerat lantarbetares rättigheter i Nicaragua, och även under ett års studieuppehåll fick en europeisk volontärtjänst i Spanien – har alltid vetat att hon ville åka tillbaka ut i världen för att göra nytta.
– När jag pluggade väcktes mitt intresse för internationella relationer och rättvisefrågor. Och migrationspolitik, såväl nationell som internationell, har jag alltid varit intresserad av. När jag flyttade från en liten småländsk håla till Malmö för att plugga som 18-åring fick jag ett helt smörgåsbord av ideellt arbete att ägna mig åt. Jag jobbade bland annat med nyanlända, asylsökande och ensamkommande flyktingbarn.
– Och att sedan komma ut och jobba för människors rättigheter och leva med fattiga människor på landsbygden, som jag gjorde i Nicaragua, ändrade mig nog en del som person. Det är ju en sak att läsa om människors situation, en annan att faktiskt resa dit och uppleva den. Ibland önskar jag att jag kunde stänga av mitt engagemang, mitt sätt att analysera och bry mig om det som sker, men jag kan inte längre vara ignorant.
Redan i Nicaragua hörde hon talas om Kristna Fredsrörelsen och möjligheten att jobba för dem.
– Jag har burit tanken med mig, att en dag ska jag också söka en sån tjänst. Och nu var det dags. Det här är ju ett uppdrag man kanske inte kan ta när som helst i livet.
Efter ansökan, intervjuer och språkkoller väntade intensiva tre veckor av utbildning i Stockholm. Nu är Valentina påläst om rörelsen, uppdraget och Chiapas, den konfliktladdade regionen hon ska till, och har utbildats i allt från hjärt-lungräddning till psykosociala frågor.
Det hon konkret ska göra är att jobba med lokala människorättsförsvarare som har en hotbild mot sig.
– Mexiko är ett av de farligaste länderna i världen, och människor och organisationer som engagerar sig i kampen för andras rättigheter kan råka ut för allt från telefonhot till kidnappningar. Sedan 2007 har 26 000 människor försvunnit i landet.
De som vill ha Kristna Fredsrörelsens stöd efterfrågar hjälpen.
– Vårt uppdrag är sedan att skapa utrymme åt dem att agera på. Det gör vi genom att fysiskt följa med som stöd till möten och demonstrationer och genom att bilda nätverk och kontakter med myndigheterna. Vi synliggör kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Även från Sverige för Kristna Fredsrörelsen ett påverkansarbete på Mexiko.
Människorättsförsvararna i Chiapas avslöjar korruption och jobbar mycket för urbefolkningen, vars rättigheter ständigt kränks av staten och militären, förklarar Valentina.
– Målet är att vår närvaro ska ha en avskräckande effekt, vi är de internationella ögonen på plats. Och jag är fullt medveten om maktstrukturerna som råder, och att jag kan spela med min makt som vit västerlänning, konstaterar hon med blandade känslor.
– Men vi får inte vara mänskliga sköldar, säkerhetsföreskrifterna är många och om riskerna anses för stora måste vi säga nej till ett uppdrag.
Valentina kommer att vara en av fem svenska observatörer på plats samtidigt. Tillsammans med en koordinator ska de bo i ett hus i staden San Cristóbal de las Casas – där påve Franciskus nyligen var på besök, och bad ursprungsbefolkningen om förlåtelse för hur de har behandlats av majoritetsbefolkningen.
Är du rädd för egen del?
– Vi kommer säkert att bli utsatta för hot vi också. Allmänbrottsligheten i Mexiko är dessutom kanske en av de största i världen. Och det hör till vardagen att såväl försvarare som observatörer är avlyssnade. Det är lite svårt att föreställa sig hur vardagen blir, men vi har som sagt så mycket säkerhetsföreskrifter att det känns tryggt. Och jag har gått kurs i feministiskt självförsvar.
De fem veckor långa semestern hoppas hon kunna använda till att resa runt och se Mexiko och grannländerna. Men det är arbetet som är det primära under det kommande året.
– Det känns oerhört kul att få jobba med något konkret, med engagerade och modiga människor, inom ett område jag verkligen tror på, är intresserad av och har studerat. Det vill jag fortsätta med genom livet.