– Jaså, tycker du det? Ja, man har ju vant sig. Det var Birgit som valde färgen när jag renoverade huset 1954, ler Kurt Norén när jag kommenterar färgen på familjens husfasad, och tycker att den rosa nyansen är fin.
Här i Snopptorp har det trivts utmärkt i alla år. Här är alla fyra sönerna uppvuxna och makarna summerar ett gott liv så här långt. Kurt har i stort sett aldrig varit sjuk, alltid varit pigg och alert, med undantag för axeln han förstörde i mc-olyckan sommaren 1959.
Birgit fick en stroke för ett antal år sedan. I dag är hon återställd från den men hennes ben är inte riktigt att lita på.
– Pappa är desto piggare och sköter om både mamma och hela hemmet, inklusive trädgården. Han städar och lagar mat, och kör mamma till vårdcentralen, sjukhuset och affären, berättar sonen Göran, som tipsade tidningen om det förestående jubileet.
Vilken make du fick tag på, Birgit!
– Ja, han är inte dum, säger hon och klappar på sin makes hand.
– En bra man, du förstår att jag hållit fast vid honom, va?
De unga tu träffades första gången 1941, på dans på Torsharg i Torshälla. Senare samma år möttes de igen, då i Folkets park och då var det, som man säger, kört. Kurt och Birgit blev förälskade på dansbanan.
– Vi har alltid varit väldigt mycket för att dansa. Det har vi tyckt om i alla år och det var inte så länge sedan vi slutade åka ut på danser.
Så man kan alltså säga att livet gått som en dans?
– Man har dansat bort sjukdomar och sorger, säger Birgit.
– Jo, fast livet är ju inte alltid en dans på rosor, konstaterar Kurt.
Och man kan ju förstå att det inte kan ha varit så lätt att lämna fästmön i mer än två år. Men det var vad han tvingades göra 1942 när militärtjänstgöringen kallade Kurt till Gotland.
Desto roligare blev det när han återvände till Eskilstuna.
– Den 9 december gifte vi oss, i Fors församlingshem. Jag hade nejlikor i håret och i buketten, minns Birgit och ler som en liten flicka.
Det unga paret började leta efter en lägenhet att starta sitt gemensamma liv i. Men det var väldigt ont om lägenheter i stan och Kurts pappa och farfar tyckte att de skulle se sig om efter ett hus i stället.
– Vi var här och kikade, tyckte att det var nedgånget och ruffigt och hade inte en tanke på att flytta hit. Men så ringde mäklaren en dag och bad mig komma ner och skriva på kontraktet. Farfar hade tyckt huset var fint och lämnat handpenning på det. Han såg så dåligt...
Familjen fann sig snart tillrätta i Snopptorp, som på den tiden var en lantlig del av kommunen, med skogen inpå knuten. Perfekt för en familj som älskat friluftsliv och ägnat mycket tid åt vandringar i skog och mark.
– I början när vi inte hade bil gjorde vi många, långa cykelutflykter, ofta åt Malmköpingshållet där vi plockade bär och svamp och hade fikakorgar med oss. Och vår yngste son Mikael är väldigt duktig på växter och djur, av honom har jag lärt mig mycket.
– Ja, du och jag har också cyklat och vandrat mycket tillsammans, tillägger Kurt och lutar sig kärleksfullt mot Birgit.
Familjen har också varit engagerad i föreningslivet genom åren, inte minst inom Tunafors Sportklubb där två av sönerna simmade och spelade vattenpolo.
– Vi var funktionärer vid tävlingar, Birgit var sekreterare i damklubben i över 30 år och jag var ordförande länge i stödföreningen Tunaforskarlarna.
Just detta att ha gemensamma intressen att engagera sig kring tror Birgit och Kurt är en viktig ingrediens för ett långt, lyckat äktenskap.
– Det finns ju inte två personer som är lika. Det kan alltid bli stridigheter, men man måste vara beredd på att resonera och kompromissa. I dag är folk inte gifta så många år, de hinner byta partner flera gånger under ett liv. Att skilja sig var inte så enkelt förr, men kanske hade man också en starkare vilja att hålla ihop än i dag när människor verkar både mer självupptagna och stressade. Allt ska vara så lätt, minsta motstånd så ger man upp.
– När vi flyttade hit var vi yngst på gatan. Nu är vi äldst. Men flytta kan vi inte tänka oss, vi vill inte bo någon annanstans. Och nu firar vi 70 år som gifta, det är lite svårt att förstå. Vi är allt lite unika, skrattar de.