Med en dialysmaskin på 80-talet. "Huvudet har inte fattat att kroppen börjar bli gammal. Men jag har kollegor som kunde vara ens barnbarn."
– När jag började 1980 sa en dam att vi är till för patienterna, inte tvärtom. De orden har följt mig genom åren.
Radiofysikingenjören Göran Dahl inledde yrkesbanan på tekniska hörselvården i Katrineholm. 1990 började han på onkologen på Mälarsjukhuset.
– Jag har lagt mycket tid på nuklearmedicin men är huvudansvarig för onkologen och har blivit som en hustomte. Det är avancerad utrustning och när linjäracceleratorerna krånglar ringer man mig, säger han och blickar mot rummets ena vägg som är tapetserad med minnen.
Där varvas intern uppskattning i form av medaljen onkologens fredspris som delades ut på en julfest – "jag såg väl till att personalen höll sams" – med en uppsjö av bilder som speglar utvecklingen.
– När det var analogt satt man med skruvmejsel och trimmade. Nu sitter vid vi tangentbord.
Fredsmäklare? Göran Dahl är en fena på att få folk att hålla sams också – i alla fall enligt utmärkelsen på Onkologens julfest.
När man strålar slår man sönder DNA i tumörcellerna och för att skona den friska vävnaden görs det från olika håll. På 90-talet tvingades personal gå in och flytta riktningen.
– Numera gör vi rotationsbehandlingar och sveper runt patienterna, säger han och håller en föreläsning där ord som vakuum, gas, kyla, högspänning och finmekanik ingår.
– Det blir lätt nördigt men det är fascinerande. Och bakom tekniken finns ju patienten vi är till för.
Göran Dahl servar strålningsutrustning på Onkologen. Det han kommer att sakna allra mest? Att tampas med en linjäraccelerator. "När utrustningen inte vill komma igång blir det är krigande och jag ska inte bli besegrad av död materia."
Göran Dahl menar att man i dag har effektivare sätt att tidigt upptäcka cancer.
– När jag började var cancer samma sak som döden. Så är det inte i dag men det är fortfarande ett laddat ord.
Har det blivit mer eller mindre laddat för dig?
– Mindre. Jag litar på vår utrustning och skulle inte tveka det minsta att få en strålbehandling.
Han har heller aldrig tvekat att tillbringa halva nätterna på jobbet när acceleratorerna inte varit på humör.
– Då biter man ihop, det är en skön känsla när man vet att det snurrar. Min fru har antytt att det är här jag bor.
Förevigad för framtiden. Om man spanar ordentligt i taket får man syn på radiofysikingenjören bland blomsterprakten.
Vad kommer du att sakna allra mest?
– Att kriga med en linjäraccelerator och få ryggdunkningar av personalen. När utrustningen inte vill komma igång blir det är krigande och jag ska inte bli besegrad av död materia.
Det kryper fram att han inte ämnar klippa bandet helt. Ett timanställningsavtal har undertecknats.
– När jag började tänkte jag: 'Häftigt, det här skulle jag kunna hålla på med tills jag går i pension.' Och så blev det.