Nej, Åke har knappt hunnit inse att 100-årsdagen varit på ingång.
– Att man skulle bli så gammal, det hade jag verkligen inte gissat. Speciellt inte eftersom jag föddes mitt under brinnande krig. Första världskriget rasade i Europa och Spanska sjukan skördade väldigt många offer i Sverige. Egentligen skulle jag ha dött då. Men vi klarade oss bra, jag och mina fem syskon växte upp på landet och höll oss friska.
På frågan om var de bodde upp svarar Åke Eriksson "Parken Zoo" och skrattar.
– Pappa och farfar rådde om Lundby gård, som blev avstyckad till Folkets park, och så småningom också till djurpark. Pappa arrenderade också Ekeby gård och så småningom Eklången.
Vad Åke själv skulle ägna sitt yrkesliv åt stod klart redan i unga år.
– Vi var många barn på gården under uppväxten. "Vad ska vi leka?" undrade de jämt. "Skola", sa jag varje gång. Jag ville bli lärare.
1936 tog Åke studenten från Högre allmänna läroverket i Eskilstuna. Därefter blev det sedan ett sidospår till Stockholm och banktjänstemanutbildning, samt en tids jobb på bank i Norrköping.
– Men det där var ju inget för mig. I Linköping läste jag i stället till folkskollärare.
Våren 1940 gick han ut som färdigbakad lärare, och världen befann sig åter igen i ett pågående krig. 18 av 24 klasskamrater blev genast inkallade för krigstjänst. Åke hamnade i västra Skåne, där soldaterna väntade för att ta emot tyskarna.
– Det var otäckt, minns han, vi såg raketerna över Danmark.
Efter en tid i krigstjänst fick de unga studenterna resa tillbaka upp i landet för att byta av andra lärare som skulle inställa sig som soldater. Åke Eriksson ägnade några år åt att fara kors och tvärs över Östergötland och tjänstgöra som lärarvikarie på olika orter.
– Jag passade på att fuska lite som kantor också. Jag har alltid tyckt om att spela piano. Nu går inte det längre, mina fingrar hänger inte med, men när jag var yngre spelade jag mycket.
Efter några år i Vingåker – där Åke träffade sin hustru Signe – och ytterligare några i Hällbybrunn hamnade så familjen i Stallarholmen, där de blev kvar. Fram till kommunsammanslagningen 1971 jobbade han som rektor och därefter var han lärare till pensioneringen 1981. Samma år dog Signe.
– Den hösten blev det väldigt tomt och ensamt. Jag tackade ja till att hoppa in på Signes deltidstjänst som speciallärare på skolan, och blev kvar några år.
Han trivdes väldigt bra i yrket och fann ett stort intresse i att följa barnen i deras utveckling.
– Men det var en helt annan skola då jämfört med i dag. Tänk bara på alla hjälpmedel de har.
Åke har själv en dator, som han verkligen kom att uppskatta när barnbarnen befann sig ute i världen och de höll kontakten med varandra. Han är tacksam för all hjälp han får av sina barn och av den snälla personalen på Mariahemmet, dit han flyttade för sju år sedan och stortrivs.
– Jag får så fin omvårdnad. Och när det är något med datorn jag inte förstår trycker jag på larmet, och då kommer det en snäll ung människa och hjälper mig, ler han.
Åkes minne är glasklart och imponerande. Han rabblar årtal och namn som ett rinnande vatten och har många roliga händelser att berätta om. Det är dock inte så ofta han får tillfälle att dela dem.
– Tyvärr blir det ju så när man är så här gammal, det finns ingen kvar att umgås med. Men, jag har det bra och dagarna går, jag begriper det inte själv riktigt. Ibland tycker jag till och med att tiden går för fort.