Det är lätt att anta att vi fått åldern om bakfoten när vi träffar måndagens jubilar, som redan vid första anblicken ser så pigg och rörlig ut att han väl omöjligt kan ha gått i pension än?
– Jag har alltid hållit igång, konstaterar han. Aldrig på gym, men i trädgården. Som blomsterhandlare fick du vara beredd på spring från 05 till 21 alla dagar. Nu var det länge sedan jag jobbade med det, men jag har fortsatt att hålla mig rörlig bland de egna blomstren.
Lars Otto Andersson växte upp utanför Stockholm, där föräldrarna drev jordbruk med odlingar. Under tonåren flyttade familjen till stora ägor på Oknö utanför Strängnäs.
– Det var 1953, jag var 16 år och körde traktorn från Stockholm till Oknö, minns han.
Här drev de fältmässig odling av grönsaker, som levererades till butiker runt om i Mälardalen, och tanken var att Lars Otto skulle ta över odlingarna så småningom. Men när han var bara drygt 20 drabbades hans far av en hjärnblödning, och gården såldes.
– Det var väldigt synd. Jag hade gärna haft den kvar i dag. Men jag var ju för ung för att ta över hela verksamheten redan då.
Lars Otto, som börjat jobba extra i en blomsteraffär vintertid, utbildade sig till florist och köpte Rosenius blomsterhandel i Strängnäs, som han sedan drev i 20 år.
– Det var en tid när det var kul att jobba med blommor. På den tiden kunde jag ha 25-30 binderier och arrangemang till varje begravning. Men branschen har förändrats. Numera skänker människor pengar till en fond i stället. Och i dag säljs det hinkvis med blommor på vartenda torg, varuhus och livsmedelsbutik.
Även om det var enklare förr att driva blomsterbutik så var det slitigt och ekonomiskt olönsamt. Lars Otto Andersson sålde verksamheten på 80-talet och började jobba på företaget Id-kort i Strängnäs, där det tillverkades såväl bankkort som företagskort och bensinkort.
I dag är det trädgården och vävstolarna som upptar mesta tiden.
– Av fru Rosenius fick jag en gammal vävstol, som jag många år senare plockade ihop – och blev fast direkt. Jag läste en artikel om en man som odlat lin, spunnit garn och vävt dukar åt barnbarnen, och bestämde mig för att det skulle jag också göra. Jag hittade en bok, och körde igång.
Lars Ottos skaparglädje spred sig i bygden och snart undrade hembygdsföreningen om han inte kunde leda en kurs i linodling. Tjugofem personer odlade första sommaren och behandlade sitt lin under nästa. Tredje året på hösten var det dags att spinna.
– Ingen hade spunnit förut och inte jag heller. Men vi lärde oss.
Det hann bli ytterligare en treårskurs innan han tackade för sig som cirkelledare och numera väver och skapar enbart för sitt eget höga nöjes skull. Hustrun Ulla kan glädjas åt ett hem fyllt av alster i linne och bomull. Även Vårfruberga-Härads församling och Domkyrkoförsamlingen i Strängnäs har beställt och tagit emot design signerad av jubilaren, i form av bårtäcken.
– Mitt liv är att skapa, oavsett om det handlar om en brudbukett eller en trasmatta ger det lika mycket glädje. När allt är så forcerat i dag, och så girigt på alla nivåer i samhället, är det så skönt att sätta mig i min lilla vävstuga, och bara ägna mig åt form, färg och mönster.