Livet stakade ut en naturlig väg att gå för Eskilstunatjejen Maria, till en början. Att läsa ekonomi på gymnasiet tedde sig självklart, efter att föräldrarna öppnat butiken Stjärnvideo, och lika självklart blev det naturliga steget ut i yrkeslivet.
– Jag jobbade i butiken under skoltiden och gick upp på heltid direkt efter studenten. 1987 öppnade vi en filial i Flen och den tog jag hand om i nästan tio år, tills vi sålde verksamheten.
Flen blev också Marias hemort under den här tiden, mycket beroende på den trevlige man som en dag stegade in i butiken. Tillsammans har de i dag en 24-årig son och en 20-årig dotter, och de har varit gifta i över 25 år.
– Och nu fyller jag 50, ler hon utan ångest i ögonen.
– Det är bara en siffra, känns inte obehagligt alls. Att bli äldre är oundvikligt, det är bara att acceptera med hull och hår.
Däremot kan hon tänka tillbaka 25 år i livet, med lite vemod.
– Tänk om jag haft den kunskap jag har i dag på den tiden. Så annorlunda jag hade gjort saker. Med ett mycket större lugn, och med vetskapen att man ska bromsa sig ibland och bara njuta av dagen som den är. Ta sig tid. Dammråttor gör väl ingen skada, man behöver inte vara så effektiv och göra allting jämt. Världen går inte under om man inte hinner städa.
Livet är helt enkelt inte perfekt, och det finns ingen anledning att stressa sig genom livet. Det vet Maria Wahlbrand Zoort i dag. Men livet fick lov att visa henne det den tuffa vägen.
När familjen flyttade till Eskilstuna -97 fick Maria hjälp via Arbetsförmedlingen att hitta en ny väg i arbetslivet – för den ekonomiska var hon klar med. Snart var det en riktning som kändes helrätt.
– Jag sadlade om till undersköterska och under praktiken på intensivvårdsavdelningen, IVA på Mälarsjukhuset, kom jag fram till att här ville jag stanna.
Det gjorde hon, efter ett sommarvik fick hon en fast tjänst och trivs fortfarande lika bra.
– Det är ett tungt och stundtals väldigt pressat jobb, men väldigt spännande. Man får se väldigt mycket och vara delaktig i allt arbete som görs på avdelningen, och jag stortrivs. Jag hittade rätt.
Men för några år sedan fylldes tillvaron en tid av tung smärta. Problem i en fot blev bara värre och ledde till halvtidsjukskrivning, tabletter, sjukgymnastik, nya skor. Inget hjälpte. Till slut fick hon hjälp med diagnos, dubbel hälsporre, och det blev operation.
– Tyvärr trasslade Försäkringskassan till det för mig så att jag mådde ännu sämre ett tag av att jag inte kunde komma igång och jobba igen. Att gå sjukskriven tär verkligen.
Vändningen kom när hon via vårdcentralen fick gå en stresskurs.
– En sådan skulle alla gå, för att lära sig att man kan vandra genom livet utan att ryggsäcken väger tungt. De redskap jag fick där hjälpte mig att hitta lugnet i livet och allt ordnade till sig igen.
– Mina vänner säger att de skulle vilja ha min sinnesro, ler hon och ser fantastiskt rofylld ut, trots att tidningen brakat in i lägenheten mitt under städningen inför födelsedagen.
När hon inte jobbar och umgås med familjen hittar man Maria ofta ute i naturen med en kamera i handen. Eller hemmavid med ett handarbete.
– Ja du ser, säger hon och pekar in mot vardagsrummet, som är minst sagt välprytt av virkade sittpuffar.
– Vad ska jag med alla? Här är ugglor också, i alla storlekar. Men nej, jag säljer inte, det här är bara mitt sätt att koppla av, jag tycker om att skapa, och att fotografera och handarbeta gör jag bara för min egen ros skull.
Som 50-årspresent till sig själv har hon tagit tre veckors semester i vår.
– Vi ska ut och resa. Drömresan till Nya Zeeland får vänta, den blev för dyr nu. Vi åker ner i Europa i stället, kanske till Rom och Venedig, kanske till fler länder. Vi får se. Är du frisk och kan, varför inte unna dig att resa och se världen? Och varför inte göra något för din egen skull? Jag rekommenderar det.