Länge var det bara hästar och ridning som gällde för Susanne. Hon började på ridskola redan som sjuåring och till bara för ett par år sedan har hon till och från varit medryttare i olika sammanhang.
– Jag fick göra ett uppehåll i några år när jag blev "crossmamma" åt äldste sonen. Den sporten kostar hur mycket som helst och jag körde runt honom i hela Mellansverige. De åren fick jag av naturliga skäl stå tillbaka själv lite, innan jag tog upp ridningen igen.
Men någon egen häst blev det aldrig.
– Det hade vi inte råd med när jag var barn, trots att jag intygade att den ponny jag ville ta med mig hem från Spanien 1976 kunde bo på balkongen och inte behövde äta så mycket. I dag vet jag ju hur mycket av tid och pengar det går åt.
Unga Susanne hade förstås också gärna jobbat med hästar, men så blev det inte. Hon hoppade över gymnasiet på grund av skoltrötthet men läste efter några år till läkarsekreterare. Hon ville så småningom vidare och med inläst gymnasiekompetens blev det sjuksköterskeexamen 2001, något hon aldrig behövt ångra. Hon har jobbat med olika arbetsgivare; kommunen, bemanningsföretag och landstinget, och flest år blev det på AVA, akutvårdsavdelningen på Mälarsjukhuset.
Men sedan snart tre år hittar vi i stället Susanne på barnmorskemottagningen.
– Jag var med på en kompis förlossningar -88 och -90, och hade inte riktigt släppt tanken jag fick där om hur underbart det måste vara att jobba som barnmorska. Och det är det.
– Efter utbildningen jobbade jag ett halvår på förlossningen och det var förstås fantastiskt, men jag var lite trött på akutsjukvård. På mottagningen träffar jag alla sorters blivande föräldrar, jag sysslar med rådgivning och tar cellprov. Det är fasta tider, inga kvällar, helger och nätter, och det passar mig utmärkt. Vi är ett härligt gäng med en suverän chef, som ser till att ingenting är omöjligt.