Han ses gärna på ett av stadens mer välbevarade caféer, känt för gamla anor och hög kvalitet. Lite som Salming själv, hockeystjärnan från Kiruna som gick i bräschen för den stora vågen av svenska spelare som flyttade till NHL. Året var 1973 och den svenska backen blev rekryterad till Toronto Maple Leafs från Brynäs. Där blev han kvar i 16 säsonger med nummer 21 på tröjan och smeknamnet "The King" bland fansen.
I Toronto vårdas fortfarande minnet av svensken som var "mer kanadensare än kanadensarna själva" som Börje Salming kunde få höra under NHL-åren. På isen gav han allt, och täckte skotten med sin egen kropp. De räfflade puckarna kunde ibland lämna honom alldeles randig på bröstkorgen, och sådant väckte respekt.
– Jag har varit lite brutal mot mig själv. Jag har aldrig brytt mig, aldrig tänkt att det där är nog inte bra att göra. Jag har bara kört på.
Ishockey började han med tidigt, gick i sin storebror Stigs fotspår och spelade så ofta han kom åt på Matojärvi idrottsplats. Mamma försörjde ensam familjen efter att ha förlorat barnens pappa i en gruvolycka. Vägen till proffslivet gick inte via bilburna hockeyföräldrar och dyr utrustning, utan via ärvda skridskor och trasiga klubbor som Börje själv limmade ihop.
Vad drev dig att bli så bra?
– Jag tror att det var för att jag hade så jävla roligt. Jag hade kul, det var spännande, och jag älskade att spela hockey, gå ut och ge järnet, kämpa.
Han har fortfarande lagrekordet i antal poäng för en försvarsspelare, och är fortfarande omåttligt populär i Toronto. Invald i Hockey Hall of Fame, utvald som en av fem spelare till "århundradets hockeylag" av internationella ishockeyförbundet, fått en staty i Toronto och fått sin tröja med nummer 21 upphissad i taket på hemarenan: Börje Salming har snart sagt hedrats på alla sätt som går.
I dag är det yngsta dottern Bianca som står för idrottsmeriterna, med flera SM-guld i friidrott. Börje är familjekär och tar gärna med barnen upp till gården i byn Salmi i Norrbotten, som har fått ge namn åt släkten Salming. Han jagar, fiskar och njuter av att röra sig i samma landskap som hans förfäder har levt i. Kanske är det den kontakten som gör att han har varit så förankrad på jorden under alla år som hockeystjärna.
– Jag har alltid velat vinna och har varit stolt ute på isen när jag har lyckats med något. Men sedan när jag är ute och går, då är jag inte bättre än någon annan. Jag är som vilken medmänniska som helst, och det är väldigt viktigt för mig.
Malin Eijde/TT