Hon var 13 år när hon kom till Sverige från Bagdad, Irak tillsammans med sina föräldrar och två syskon.
– Jag minns en lycklig barndom, med många vänner och skolan jag trivdes i. Men min far fick lov att söka politisk asyl och fly från Irak, och vi följde med. Allt gick väldigt fort när vi gav oss av, vi hann aldrig säga hejdå till släkt och vänner.
Klart det var en stor omställning och väldigt annorlunda att komma till Sverige, minns Ansam. Men för familjen Katif blev resan hit ändå inte så dramatisk.
– Vi utsattes inte för samma hemska prövningar som de som flyr genom Europa i dag, utan vi tog oss säkert till Sverige.
Familjen fann sig tillrätta – efter flyktingläger hamnade de i Uppsala – och Sverige blev med åren det nya hemlandet.
I dag är föräldrarna skilda.
– Jag är stolt över min mor, som nyligen fyllde 70 år och bor här i Eskilstuna. Jag tycker hon är duktig och gör sig förstådd, det är inte enkelt att byta språk mitt i livet. Då är det lättare när man är barn. När jag flyttade hemifrån blev svenskan en naturlig del av livet för mig på ett helt annat sätt. Nu för tiden drömmer jag till och med på svenska.
Skolan kom Ansam in i snabbt och älskade den lika mycket i Sverige som i Irak. Efter gymnasiet blev det lite oväntat tandläkarhögskolan i Stockholm.
– Min mor tyckte jag skulle söka dit. Jag blev nyfiken, gick på öppet hus på högskolan under sista terminen på gymnasiet och bestämde mig.
Utbildningen tog fem år och Ansam har inte ångrat sitt val en dag. Hon hamnade rätt, stortrivs med sitt yrke och fann dessutom sin älskade make bland övriga kursare.
– Man brukar skoja och säga att det är inavel på de här långa utbildningarna, och det stämmer ju. Man hinner inte träffa andra människor på flera år.
Halvitalienske Nisse fick jobb i hemstaden Eskilstuna direkt efter studierna medan Ansam arbetade ett år i Köping innan hon också kunde börja jobba här. Sedan mer än tio år driver paret Kungskliniken tillsammans.
– Folk frågar ofta om det inte är trist att både bo och arbeta tillsammans, men vi ser knappt varandra under arbetsdagarna. Och det här är ju inget jobb man behöver ta med sig hem på kvällarna, så jag tycker det funkar alldeles utmärkt.
Att fylla 40 tar sig Ansam Katif Vallo an med inte enbart glädje.
– Jag har haft ångest, erkänner hon.
– Jag brukar inte ha åldersnoja. Det fick jag nu, det låter bara så gammalt. Samtidigt borde jag inte tänka så, alla jag ser upp till och beundrar är ju betydligt äldre än så här. Men det börjar kännas lite bättre nu. Jag stortrivs ju med mitt liv och känner ingen skillnad från när jag var 28, mer än att jag blivit mer mogen och sansad. Jag tror de flesta tycker jag är en glad och rätt lugn person.
Fast envis, lägger hon till.
– Och jag har bestämt att nu fyller jag 40 och sen får det vara bra. Sen blir jag inte äldre, skrattar Ansam, vars fyrtioårsparty hölls redan i lördags. För första gången firade hon med stor fest för familj, vänner och arbetskamrater.
Hela släkten däremot finns kvar i Bagdad, och dem håller hon kontakt med via sociala medier så gott det går.
– Det underlättar verkligen att få dela deras vardag via Facebook, när vi inte kan träffas. Att åka till Bagdad går inte, det är för oroligt.