Minnena efter hennes livs stora kärlek, mannen Ulla Frost var lyckligt gift med i 54 år, syns precis överallt i lägenheten. På en vägg sitter Christer Lindarw på en bänk i ett klassrum och läser, förevigad av sin bildlärare. Konstnären Lars Frost både målade och tillverkade möbler och annat i trä. Hans målningar har sällskap på väggarna av tavlor signerade hustrun Ulla, som i sin tur förutom måleriet också skapat flitigt i såväl tyg och garn som collageteknik.
Här på Runebergsgatan i Eskilstuna har de bott sedan 1961. Men Ulla kan utan problem snabbt växla om till södertugg.
– En annan e ju stockholmare, ler hon. Fast på Söder och i Gamla stan fick man ju inte va på egen hand för mamma.
"Ett lyckligt skilsmässobarn, uppfödd på en synål". Så summerar hon sin barndom tillsammans med sin storasyster Barbro och sin mamma, som jobbade som guldbrodös och handarbetslärarinna.
– Men det var tufft för mamma när föräldrarna separerade medan vi var riktigt små, och hon fick lov att ensam försörja oss. Hon gav sig ut för att söka jobb på skolorna och fick först fick svaret "nej, du är ju gift, du behöver ingen tjänst". När de sedan skildes hette det "nej, du är ju skild och inget bra föredöme för barnen". Det har aldrig varit lätt att vara kvinna, konstaterar Ulla.
Mamman lyckades ändå finna arbete. Men den lilla familjen slogs itu igen när Barbro snabbt insjuknade i polio.
– Hon dog bara tre dagar senare, på mammas födelsedag. Min mamma ville aldrig fira sin dag efter det.
Ulla växte upp och kände tidigt att hon trivdes med sin kreativa ådra. Hon sydde kläder från tio års ålder och pennan blev snabbt en god vän.
– Idrott däremot var inget favoritämne. Gissa mitt personliga rekord i höjdhopp! Sextio centimeter, skrattar Ulla och tillägger att tidningarnas sportsidor snabbt bläddras förbi än i dag.
När det var dags att börja tänka på framtiden stod den unga damen vid ett vägskäl.
– Det var teckningslärare eller hönsfarmare på Gotland, skrattar hon och beskriver den unge vackre mannen som lockade så starkt från ön i Östersjön. Men det blev skolan, och så småningom en annan friare.
Sin Lars träffade Ulla under utbildningen på Teckningslärarinstitutet, TI, på Konstfackskolan i Stockholm.
– 1950 var vi färdiga teckningslärare, och gav oss av från Stockholm. Det var nog helt enkelt så att vi flydde våra föräldrar, för att få känna oss fria, minns hon.
De bodde och arbetade först några år i Flen. 1955 fick Lars Frost sin tjänst på S:t Eskilgymnasiet och två år senare började också Ulla att jobba på skolan. Och här blev de kvar till pensioneringen. Ulla undervisade även på Stålforsskolan en tid.
– Det bästa med yrket? Att få intressera eleverna för olika ämnen. Vi undervisade även i konsthistoria, och Lasse var en gudabenådad lärare. Han var språkbegåvad också, vi gjorde många fina konstresor till Italien och kom hem med diabilder som eleverna inspirerades av.
Medan Lars spelade golf på fritiden tog Ulla upp sitt intresse för folklivsforskning och började läsa för bland andra Bengt af Klintberg. Och pluggandet gav blodad tand.
– Jag fortsatte studera av bara farten och blev filosofie doktor i konstvetenskap 1988.
Lars Frost gick bort 2004 . Ulla är tacksam över att hon hade förmånen att få uppleva en stor kärlek till i livet, när hon återsåg sin barndomsförälskelse, som i sin tur blivit änkling. Fem år fick paret tillsammans.
Hälsan har hon fått behålla. Det är mest bara ett knä som kan trassla lite.
– Jag måste säga att jag haft ett lyckligt liv, jag kan inte tänka mig ett annat liv som kunde varit bättre. Men ibland ångrar jag att jag varit så dålig på att lära mig svordomar, muttrar hon när käppen än en gång glider ur hennes grepp och landar på foten.
– Jag säger som gubbarna i min favoritserie Berglins i Svenska Dagbladet, "Men vaf...". Det räcker ju gott, säger Ulla Frost och plirar med sina mörkbruna ögon.