Han är Torshällagrabben som blivit sin hemort trogen genom livet. Pappa Rosin fick jobb som brovakt i Torshälla när äldste sonen Tryggve bara var ett och ett halvt år gammal, och familjen bosatte sig och växte under ett antal år i den lilla stugan utan varmvatten och inomhustoalett. Syskonen blev totalt fyra.
– Mamma fiskade upp både en syster och en bror ur kanalen när vi var små, och jag hann själv se ljuset i tunneln en gång innan jag blev uppdragen ur det kalla vattnet. Vi överlevde allihop men inte var det idealiskt med småbarn boende så nära kanalen. Och på den tiden var det ju ofta storasyskonen som fick passa de yngre.
– Jag var tio när mamma till slut fick nog, stegade upp till bostadsförvaltningens högste chef och krävde att få en lägenhet. Och det fick vi. Pappa gick motvilligt med på en flytt, men för min mamma måste det ha varit himmelriket att få flytta in med småbarnen i en lägenhet med alla dess bekvämligheter. Hon var en tuffing, som blev van med strapatser i livet och som fick fly från hemlandet Norge under kriget.
Efter Holmens småskola blev det Kyrkskolan för Tryggve, som har glasklara minnen från den tiden av magister Hugo "Cigarr-Jocke" och hans drillande i multiplikationstabellen.
– Han var bra men sträng. Tabellen sitter som berg fortfarande, skrattar jubilaren, som efter några år på Gökstensskolan antogs som en av åtta lyckliga på Torshällas egen dåvarande verkstadsutbildning.
Vid det laget hade Tryggve Rosins bolltalanger uppmärksammats och han spåddes en lovande karriär inom fotbollen. Han började sparka boll med Unga Örnar och vidare med IOGT, som också gav barnen nyttiga kunskaper i mötesdeltagande. Men den sportsliga moderklubben blev Torshälla-Nyby IS där Tryggve blev en spelare av rang. City värvade 17-åringen, som dock snabbt lockades tillbaka till Torshälla med ett bra jobberbjudande.
– 1965 ringde jag sedan själv till City och frågade om jag fick testa att spela med dem. Jag blev kvar i tio år innan jag avslutade med fyra säsonger i TNIS. Där gick jag sen över till att träna juniorer i många år.
I runt 20 år lirade Tryggve även bandy för TNIS.
– Fotbollen blev nog den viktigaste idrotten för mig, det var där jag lyckades bäst. Men jag gillade verkligen farten i bandy, det är så kul att spela.
Han är fortfarande engagerad i föreningens arbete, numera som hedersmedlem.
På jobbsidan startade han som 30-åring eget i snickeribranschen – och byggde familjens villa på Yxvägen. De sista tiotalet åren innan pensionen blev sedan lite lugnare, när Tryggve tackade ja till att bli TNIS vaktmästare på Torsharg – med en baktanke.
– Jag ville inte pensionera mig med en utsliten kropp. Jag är fortfarande hel i armar och ben och har ingen värk. Vaktmästarjobbet var dessutom ett av de roligaste jobben jag haft.
Att fylla 70 är inte något som väcker negativa känslor hos födelsedagsbarnet.
– Jag känner mig ung i sinnet, det är det viktiga. Vi har åtta barnbarn, och de är verkligen en gudagåva. Att vara ledig, pigg och få styra över dagarna själv är en ynnest. Jag hade inte riktigt tid med barnen när de var små, jobbet och spelandet tog för mycket tid och min fru fick ta stort ansvar hemma. Jag försöker ta igen det nu.